1103. Det är möjligt att den ovannämnda företeelsen ligger så mentalt fjärran, att väsendet över huvud taget inte kan närma sig den så mycket i sitt nuvarande liv att det med sina sinnens hjälp kan urskilja den klart eller fullständigt. Men även om företeelsen inte klart kan urskiljas, har den ju ändå blivit till en "aning". Och förnimmelsen av en "aning" är ju detsamma som en "tanke" i vardande. "Aningen" är detsamma som "tanken" i dess första tillblivelse eller utformning. "Aningen" är "tanken" i "nebulosatillstånd". Men som redan nämnts, kan det hända att denna företeelse, som för förnimmelseförmågan reagerade som "aning", befinner sig på så långt mentalt avstånd att individen inte direkt kan närma sig den. Det finns en mängd andra mentala ting som han först måste passera. Dessa andra ting kan ibland framträda så dominerande och i så hög grad uppta individens hela tankekoncentration eller upplevelseförmåga, att han under sådana perioder inte alls förnimmer den nämnda företeelsen. Denna ligger då helt utanför hans vakna dagsmedvetande, för att vid tillfälle åter dyka upp när individen nått förbi de företeelser som för en tid dolt den eller gjort den osynlig. Upplevelseprincipen är således densamma som på det fysiska planet. Även där kan man från en utsiktspunkt skymta företeelser i periferins yttersta rand eller cirkel. Och för att kunna nå fram till dessa så att man urskiljer dem tydligare och mer konkret, måste man ibland passera djupa dalgångar, där företeelserna då är utom synhåll, tills man åter kommer upp på tillräckligt höga utsiktspunkter. För varje gång företeelserna på så sätt varit skymda, har man kommit dem närmare, vilket innebär att de blivit tydligare. För varje gång man kommer upp på en ny utsiktspunkt, som ligger närmare företeelserna i fråga, blir överblicken skarpare och alltmer detaljerad, så att vi slutligen helt konkret eller absolut är i beröring med själva tingen. Det avstånd som var ett hinder för den fullständiga förnimmelsen av tingen är nu tillryggalagt. Tingen är inte längre bara "aningar", utan framträder för oss i sin absoluta helhet, har blivit till konkret vetande eller "faktum". Antingen vi befinner oss på fysiskt eller mentalt område gäller det alltså allmänt, att tingens passage genom vår förnimmelse, alltifrån deras början som svaga, dimlika "aningar" vid den yttersta horisonten till dess att de blir ett absolut "faktum" eller "vetande", åtskilliga gånger blir avbruten. Avbrotten beror på det förhållandet att vår förnimmelseförmåga har varit koncentrerad på andra ting. Andra upplevelser har trängt sig på mer och tvingat oss att ägna oss åt dem, innan vi kunde nå fram till detaljerna i "aningsområdet". Det var alltså nödvändigt för oss att passera "dalgångarna" och därvid tillfälligt lämna de avlägsna målen ur sikte för att över huvud taget kunna komma dem närmare och få se dem på så nära håll, att vi kunde få den rätta insikten om deras verkliga eller absoluta analys. Men i "dalgångarna" fanns också detaljer som våra sinnen reagerade för, och som då skapade "upplevelser" i vårt medvetande medan vi var på väg mot den slutliga eller fullkomliga upplevelsen av det fjärran liggande målet för vår förnimmelse.
      Djupare fysiska och andliga upplevelser måste således avbrytas åtskilliga gånger innan de uppnår att bli helt fullkomliga, det vill säga från det att de bara är dimlika "aningar" till dess att de blir fast, konkret eller absolut "vetande". På så sätt blir det med "upplevelsens" eller "tankens" utveckling som med själva "det levande väsendets" utveckling. Detta väsen måste ju också på sin vandring från att vara ett "aningsväsen" (växtväsen) till dess att det är ett fullkomligt, högintellektuellt väsen, som hör hemma i "den gudomliga världen", uppleva en serie "avbrott". Det är dessa "avbrott" som gör att väsendets utvecklingsbana framträder med den växlande natur som vi benämner "reinkarnation" eller "återfödelse".
      Vi ser här att väsendet på sin väg mot fullkomligheten måste genomgå många olika stadier och vara fullt upptaget av dessa, även om det för varje stadium som det passerat har kommit utvecklingsmålet i fjärran närmare så att det ser detta tydligare och allt bättre kan lokalisera det, för att till sist vara helt framme vid målet, varvid detta blir till konkret "vetande", absolut "faktum" eller "verklighet". Varje "avbrott" i denna stora utvecklingsbana betecknar den jordiska människan med det illusoriska begreppet "döden". Som vi här ska se i vår analys av "tankens" utveckling, är begreppet "döden" ännu en mycket primitivt utvecklad "tanke". Den är fortfarande bara en "tanke" på nebulosastadiet i väsendets kretsloppsbana. Den är bara en "aning" utan konkreta eller realistiska detaljer. "Dödens" analys har ännu inte blivit en dagsmedveten "realitet" för allmänheten. Somliga menar att den innebär total utplåning eller tillintetgörelse av "det levande väsendet" i fråga, medan andra tror att "döden" är ingången till ett "evigt paradis" eller ett "evigt helvete", och åter andra börjar "ana" vad den verkligen är, nämligen: ett temporärt avbrott i väsendets fysiska tillvaro. Från analyserna i Livets Bog vet vi att "döden" alltså bara är ett tillfälligt avbrott av det fysiska livet till förmån för väsendets passage genom en andlig tillvaro, och att väsendet för varje sådant avbrutet fysiskt liv alltmer närmar sig ett högre och fullkomligare "vetande" eller medvetandetillstånd.
      Men vad är ett fullkomligare medvetandetillstånd annat än just det av "nebulosatankarna" eller "aningarna" frambringade konkreta "vetandet" eller "verkligheten"? Är inte förnimmandet en ständig rörelse ut mot periferidetaljerna, varigenom dessa kommer in i själva perspektivets centrumområde och där blir fullt realistiska eller verkliga fakta och dominerande fundament för en absolut fullkomlig viljeföring? Och såsom "det levande väsendets" utveckling eller passage genom spiralkretsloppet är en omskapelse från "aningsmedvetande" (växtmedvetande) till den riktiga eller absolut fullkomliga "människan", eller till det ännu fullkomligare väsen som hör hemma i den högsta sfären eller "den gudomliga världen", där det högsta kosmiska vetandet dominerar, så är det också med tankens utveckling i vårt eget förnimmelseområde. Denna utveckling sker, som nämnts, med temporära avbrott, den genomgår "döden" på sin bana i kretsloppet eller på sin väg från "aning" till "faktum". Principiellt är den alltså, precis som "det levande väsendet", fullständigt underkastad reinkarnationen eller återfödelsen. Och genom följande närmare utredning av denna analys kommer den utvecklade forskaren här till en mycket stor gudomlig upplevelse av sitt eget medvetandeterritorium och sin egen identitet.