1108. Men vad förstår vi då med "instinktenergin"? Ja, för att rätt förstå denna energi, måste vi nu dröja lite vid "det levande väsen" som vi här står inför i den gamla spiralens sista zon, "salighetsriket". Detta väsen är inte alls likt något av de väsen vi annars är vana vid att möta på det fysiska planet. Inte heller har det några likheter med de kända urtidsdjuren, och inte är det identiskt med någon art eller någon individ inom det kända "växtriket". Som framgår av det föregående, är det ju inte ett väsen från något fysiskt tillvaroplan, utan det befinner sig i sin spirals sista zon. Vi står alltså inför ett väsen, i vilket alla verkningar eller upplevelser från dess senaste spiral är koncentrerade som vakna "minnen" eller utgör "vaket dagsmedvetande". Den energi som bär dagsmedvetandet i detta väsen är således "minnesenergin". Vi befinner oss ju här i den del av spiralkretsloppet som betecknas som "salighetsriket". Väsendet här är alltså ett "salighetsväsen". "Minnet" är den bärande medvetandefunktionen i detta väsens medvetande. Då dess dagsmedvetna upplevelser uteslutande är "minnen", och sådana bara kan existera som detaljer i dess "inre värld", är väsendet inte alls medvetet koncentrerat utåt. Allt som förekommer omkring väsendet i "den yttre världen" upplever det endast som "nattmedvetande". Det har i detta tillstånd inte något som helst medvetet umgänge eller någon ömsesidig korrespondens med andra "levande väsen". Det lever helt utanför de övriga väsendenas och "den yttre världens" "tid" och "rum". Dess medvetna "tid" och "rum" tillhör helt "det förflutna". Det återupplever systematiskt sina upplevelser från innevarande spiral och skapar sig här en ny form av "tid" och "rum", vars detaljer ständigt i väsendets medvetande har de "tids-" och "rumsbeteckningar", under vilka det upplevt dessa i "den yttre världen". Detta betyder i sin tur att ett väsen som befinner sig i "salighetsriket", i lyckligaste fall är i stånd att i "nuet" – alldeles oberoende av vilken tid eller vilket år som för ögonblicket gäller i "den yttre världen" – uppleva som "vaken dagsmedveten upplevelse" sådana "tidsrymder" och "händelser" som inträffat för tusentals, ja, miljontals år sedan. Men upplevelsen inskränker sig naturligtvis till att bara omfatta de detaljer som i dessa forna tidsregioner var verkligt "dagsmedvetande" hos detta väsen. Det kan inte uppleva "nya" detaljer under dessa förflutna tidsperioder, som ju för länge sedan har upphört eller försvunnit från det fysiska planet för att aldrig någonsin mer återvända. Vi ser således att "det levande väsendet" i detta spiralkretslopps sjätte avsnitt helt och hållet lever i sin absolut egna "inre värld". Tid, rum, evighet, dag och natt, sommar och vinter, vår och höst, ljus och mörker, ont och gott, smärta och lidande, lycka och glädje, har här inte längre något med de företeelser att göra som i "nuet" försiggår omkring väsendet i "den yttre världen", eftersom det ju inte alls är medvetet i denna "yttre värld" eller detta "nu". Det som väsendet medvetet upplever av ovannämnda detaljer är alltså bara en "återupplevelse" av redan tidigare upplevda detaljer. Detaljer eller upplevelser som väsendet aldrig förut har haft, kan det – utöver en mycket förstärkt lyckokänsla – omöjligt komma att uppleva här. Det är således i denna zon helt avskuret från att kunna tillägna sig absolut "nytt vetande". Men som vi ska se, är detta inte någon brist, utan i stället en genial och strålande fullkomlighet hos denna form av tillvaro eller detta avsnitt av livsupplevelsen. Hela denna tillvaroform består alltså kort sagt av att väsendet "återupplever" sina tidigare upplevelser. Det är denna upplevelseform i ett nästan latent framträdande som vi här i den vakna fysiska tillvaron känner till som "minne" eller "erinringsupplevelse".