Martinus: Livets Bog, del 4, st 1109

1109. För att förstå tillvaron i "salighetsriket" måste man alltså erinra sig sådana ögonblick, då vi här i den vakna fysiska tillvaron är helt koncentrerade på minnen, eller då tidigare upplevelser helt upptar våra tankar. Sådana ögonblick är nämligen i princip helt analoga med tillvaron i "salighetsriket", även om de här på det fysiska planet naturligtvis förekommer i en mycket förminskad eller latent form. Om de upplevelser som minnena är uttryck för ligger tillräckligt långt tillbaka i tiden, kan de i form av "minnen" vara av en så strålande och betagande skönhet, att absolut ingen realistisk fysisk upplevelse kan fylla oss med samma genomströmmande lyckokänsla. Och det saknar betydelse om upplevelserna på sin tid var glädje eller sorg, lidande och besvärligheter, för som tillräckligt "mogna minnen" kan de i "salighetsväsendets" "dagsmedvetande" absolut endast utlösas som en genomströmning av glädje. Det är därför som vi i detta verk kallar den zon, i vilken minnesupplevelsen kulminerar, för "salighetsriket" och minnena för "guldkopior". Naturligtvis kan inte vanliga minnen från i går eller förrgår eller från i år eller förra året eller från någon annan tidsrymd under det senaste årtiondet av jordmänniskans levnad komma i fråga här. Om minnen från en så sen tidpunkt skänker glädje och fröjd vid återupplevandet, kan det endast vara för att de redan i sig själva var glädjeupplevelser i originalupplevelsen (upplevelsen i "den yttre världen") och därför givetvis bara kan medföra glädje vid "återupplevelsen".
Annorlunda ställer det sig med de minnen som i originalupplevelsen var sorg och bekymmer, lidande och smärta, ja, som var lemlästning, brutalitet, våld och förföljelse från andra väsens sida. Sådana minnen eller "återupplevelser" av händelserna kan för den vanliga jordmänniskans del inte skänka individen någon särskild glädjeförnimmelse förrän efter många års, ja, i vissa fall till och med först efter flera livs förlopp, eftersom de inte hunnit bli "mogna" tidigare. Det är nämligen med "minnen" som med frukter. De kan vara "sura" under sin växt och tillblivelse, men genom tillräckligt inflytande från sol, värme och näring blir de "mogna", vilket innebär att de når en kulmination eller det stadium i sitt kretslopp som var deras mål. Det som här för minnena utgör den "sol" och "värme" som får dem att "mogna", är alldeles detsamma som "tiden som läker alla sår". När "minnen" "mognar", kommer det "sura", det vill säga taggen, förargelsen, bitterheten och nedstämdheten som "minnena" var inhöljda i, att efter hand avlägsnas. Tanken på den smärta och det lidande, den sorg och det bekymmer som vållades av de händelser som "minnena" var "kopior" av, kommer att försvagas, det vill säga "glömmas". Det är nämligen "minneskroppens" eller "minnesorganets" uppgift att sortera "minnenas" eller "upplevelsekopiornas" innehåll så att allt "obehag" i en upplevelse "glöms" och allt "behag" "minns". Det är just i kraft av denna medvetandefunktion som alla upplevelser så småningom kommer att framstå i den gyllene, mentala glans som enbart kan väcka "salighet" eller ett slags överjordisk fröjd till liv varje gång det från mörker befriade och därigenom "mogna" "minnet" dyker upp i det vakna "dagsmedvetandet". "Minnesförmågan" är således i själva verket ett slags mental förgyllningsförmåga. Den avlägsnar det oädla eller osanna och bevarar det sanna i "minnena". Dessas identitet som "kopior" av originalupplevelserna kan därför i sitt "mogna" tillstånd endast framträda som mentala "guldkopior".
Här blir det alltså till verklighet att den zon i kretsloppet, där "minneskroppen" är lika dominerande eller är bärare av medvetandet som den fysiska organismen är dominerande och bärare av medvetandet här på det fysiska planet, endast kan bli ett slags "förgylld" värld, en "återupplevelse" av den yttre fysiska världens detaljer, som där framträder i de mest strålande och ädla mentala materier.

Föregående

Nästa