Martinus: Livets Bog, del 4, st 1111

1111. Inom det orangefärgade fältet på symbol nr 9, vilket ju betecknar jordmänniskans eller djurrikets domän, lägger man märke till att den bärande fysiska energin, "tyngdenergin" (elden), som ju är själva den motoriska kraften i all rörelse och därmed i allt fysiskt liv, är kulminerande, medan "minnesenergin" eller "salighetsenergin" är kulminerande i det indigofärgade fältet upptill på symbolen och står på gränsen till sitt latenta stadium i jordmänniskans zon. På det fysiska planet kan jordmänniskan därför, som nämnts, endast uppleva "salighetsriket" i dess högsta natur i form av en i "minnet" plötsligt uppdykande "mogen erinring" om någon händelse eller upplevelse från ett för länge sedan tillryggalagt stadium i hennes nuvarande fysiska liv, särskilt från barndomens dagar. Om detta uppdykande "minne" framkallar en översvallande fröjd eller glädje, som helt inhöljer händelsen i ett så strålande ljus att väsendet inte vill ryckas bort från detta minne, utan gång på gång söker sig tillbaka till det för att dröja sig kvar i njutningen av minnet, då är det en äkta "salighetsupplevelse". Medvetandet suger då genom "minneskroppen" till sig inspiration, glädje och lust som inte är av någon nuvarande "yttre" fysisk natur eller av "yttre" fysisk sinnesförnimmelse, även om en sådan förnimmelse mycket väl kan vara det utlösande momentet för upplevelsen. Och då upplever väsendet en andlig, förhärligad syn av en företeelse som en gång varit realistisk, fysisk upplevelse. Den är en "jordisk" händelse sedd från en "överjordisk" eller "himmelsk" utsiktspunkt. På så sätt kommer vi efter hand att få se alla våra primitiva eller materiella upplevelser med "himmelska ögon".

Föregående

Nästa