Martinus: Livets Bog, del 4, st 1116

1116. Eftersom väsendet i "den yttre världen" endast kan "uppleva" genom att vara en "aktiv skapare", vara en "aktiv deltagare" i de företeelser som reagerar på sinnena som "upplevelser", och därför måste undvara synnerligen stora områden av "tid" och "rum" för att skapa och vidmakthålla de "yttre" sinneskropparna till hjälp för "kampen för tillvaron", "självbevarelsedriften", "parningsdriften" eller artens fortbestånd osv., så går väsendet i "den yttre världen" i motsvarande grad miste om dessa områden av "tid" och "rum" för en verklig kulmination eller ett hundraprocentigt "njutande" av sitt övriga skapande och upplevande av livet. Det är riktigt att upplevelserna i "den yttre världen" i stor utsträckning också är "njutning", ja, de kan till och med vara en utomordentligt stor "njutning", till exempel i "den gudomliga världen", som ju är "den yttre världens" kulmination i upplevande av gudomlig "njutning", men denna "njutning" existerar inte utan väsendets direkta "aktivitet". Väsendet måste samtidigt med "njutningen" upprätthålla tingen eller det som är "njutningens" objekt. Och upprätthållandet kräver koncentration och energimanifestation, vilket i sin tur behöver "tid" och "rum". Och i detta område av "tid" och "rum" kan "njutningen" omöjligt vara renodlad. Upprätthållandet av en företeelse förutsätter alltid "övervinnelse" av andra företeelser. "Övervinnelse" av en företeelse är "kamp". Även om denna "kamp" i fullkomligaste fall också betyder "njutning", är den dock i sig själv "arbete", och "arbete" skapar "trötthet". "Trötthet" i sin tur är detsamma som "disharmoni", den är "mikroskopisk smärta" i nervsystemet på grund av det slitage på detta system som det kostat att frambringa de ting som i sin färdiga natur är "njutning". "Den yttre världens" "njutning" följs således orubbligt av "trötthet", oberoende av hur högt plan den tillhör eller hur ädel och osjälvisk den må anses vara. Att "trötthet", det vill säga ett slags "obehag", är knuten till "njutningen", skapar i individen ofrånkomligen en längtan efter en "njutning", till vilken någon "trötthet" inte är knuten, alltså en "njutning" som framträder i hundraprocentigt renodlad form.

Föregående

Nästa