Martinus: Livets Bog, del 4, st 1122

1122. Men denna gåva är inte blott "gudomlig", den utgör även ett evigt, outplånligt "fadersmärke", som orubbligt bevisar "det levande väsendets" identitet som "son av Guden" eller världsalltets eviga upphov. Är det inte denna gåva som i form av väsendets "inre värld" är dess totala medvetande? Är det inte utifrån denna "inre värld" som det manifesterar eller uppenbarar sig? Vad kunde väsendet synliggöra eller uppenbara, om det inte ägde denna "inre värld"? Hur skulle det kunna framträda som ett "levande väsen" utan den? Är inte denna "inre värld", som nämnts, en "levande kopia" av "den yttre världen"? Är inte denna "yttre värld" i sin tur detsamma som Försynens och därmed "Guds medvetande"? Och är inte detta "Guds medvetande" således överfört till väsendet genom dess sinnens reaktion inför detta medvetande? Och skulle väsendet ha kunnat förvärva denna "inre värld", det vill säga dess egen identitet med livet, från någon annan källa eller från något som helst annat upphov? Nej, världsalltet eller universum omfattar naturligtvis allt som finns till. Det är ju en företeelse till vilken det inte finns någon motsvarighet, liksom det naturligtvis inte heller kan existera något ovanför, nedanför, framför eller bakom detta världsallt. Det är och förblir "det absoluta alltet". Och då blir det, som tidigare påpekats, ett faktum att "det levande väsendet" är en "gudason". Det har Gudomen till upphov, liksom en jordmänniska har ett föräldrapar till upphov.

Föregående

Nästa