Martinus: Livets Bog, del 4, st 1124

1124. Att "den jordiska föräldraprincipen" enbart kan representeras genom två väsen och inte som den "överjordiska" genom ett enda, förminskar genast "det levande väsendets" medvetandemässiga kapacitet. Det kan till exempel i detta tillstånd omöjligt uppfylla lagen för tillvaron, som kräver att man ska "älska sin nästa som sig själv". I och med att den ena av de två polerna bara förekommer i latent form, råder det en brist eller saknad i själva medvetandeupplevelsen. Väsendet kan inte alls älska "sitt eget kön", det vill säga väsen som har samma pol i latent utveckling som det självt. Ett sådant väsen kan nämligen inte uppfylla eller ersätta den brist, det vill säga den "hunger", som den latenta polen åstadkommer, eftersom detta väsen ju lider av samma "hunger". Om väsendet har den maskulina polen i en utvecklad aktivitet och den feminina i ett latent tillstånd, känner det längtan eller hunger efter att erövra och besitta, leda och styra, beskydda och värna. Och här förstår man att om ett tillvaroplan enbart vore uppfyllt av väsen av detta slag, skulle det inte finnas någon som helst möjlighet att tillfredsställa denna längtan, hunger eller svält. Det skulle i stället finnas en orubblig grund för en förfärlig inbördes disharmoni, kamp och blodsutgjutelse mellan väsendena. Det skulle inte finnas en enda ljuspunkt på ett sådant tillvaroplan. För att få sin hunger tillfredsställd måste väsendena erövra varandra med makt och påtvinga den erövrade sitt beskydd och sin diktatur – ett beskydd och en diktatur som det erövrade väsendet ju på inget vis hade önskat, eftersom det ju självt är fyllt av samma behov att beskydda, råda och befalla.
Men nu är det lyckligtvis inte på det sättet. Livet frambringar absolut ingen längtan, inget behov i väsendet, som det inte samtidigt skapar en möjlighet att tillfredsställa. Och det är detta tillfredsställande som blir möjligt genom "den motsatta polens" väsen, alltså väsen i vilka "den feminina polen" är i dominerande aktivitet. Sådana väsen känner i sin kulmination exakt den längtan, hunger eller det behov som är raka motsatsen till det "maskulina" väsendets hunger. De känner ett behov av att bli värnade eller beskyddade, de känner ett behov av att få hänge sig åt och låta sig dirigeras av en överlägsen makt. Vi ser således att "de levande väsendena" här utgör två arter som är så gestaltade, att de var för sig framträder som den absoluta tillfredsställelsen av den motsatta artens begär, längtan och åtrå. Att dessa väsensarter därigenom uteslutande är skapade för att begära varandra, är självklart. Då de således utgör förutsättningen för tillfredsställandet av varandras högsta begär, är det lika självklart att de är skapade för att beundra och glädja varandra.

Föregående

Nästa