1126. "Den äktenskapliga kärleken" är alltså enbart en sympati som ska utlösa "ägande" och är således bara ett medel, genom vilket man tillägnar sig en högre eller lägre grad av själslig och lekamlig "äganderätt" över ett annat väsen. Det är riktigt att det ur denna "kärlek" utvecklas "föräldrakärlek" eller "moderskärlek", som kan förefalla osjälvisk. Men inte heller denna form av "kärlek" är renodlad. Den är också i stor utsträckning självisk. Den gäller nämligen inte alla barn, utan enbart moderns eget barn. Detta barn förnims av henne som något av henne själv – det har ju utgått från hennes eget kött och blod. Hon känner behov att beskydda detta barns organism som sin egen. "Moderskärleken" är på så sätt endast en förlängning av hennes egen självbevarelsedrift, vilket blir ett uppenbart faktum genom den omständigheten att enbart "moderskärleken" inte på något sätt i förekommande situationer hindrar modern från att ta brödet från främmande barn för att ge det till sina egna. En hundraprocentig "mor" låter de främmande barnen svälta, om så är nödvändigt, för att mätta och nära sina egna barn. Om hon inte gör det, utan i lika hög grad har omsorg om främmande barn och har lika svårt att se dessa drabbas av något ont som när det gäller hennes egna, då är det inte längre "moderskärleken" som gör sig gällande. Upphovet till en sådan "kärlek" är tvärtom en "degenererad mor", men en större människa. En sådan "kärlek" är nämligen en del av den stora "kärlek till nästan" som är "uppfyllelsen av lagen" och utgör fundamentet för den fullkomliga människans medvetande eller mentalitet.