Martinus: Livets Bog, del 4, st 1127

1127. Det måste dock påpekas att den ovan omtalade osjälviska kärleken inte ska förväxlas med den som tar sig uttryck i "adoption", när en sådan endast utgör ett slags konstlad ersättning för eller tillfredsställande av ett icke utlevt, naturligt och medfött begär efter att ha barn, som inte kunnat tillfredsställas på naturlig väg. I en sådan situation är det alltjämt den otillfredsställda, medfödda "moderslängtan" eller "faderslängtan" som gör sig gällande hos "adoptivföräldrarna". Och man kommer att finna att förhållandet mellan dessa och "adoptivbarnet" i detta fall är av samma "själviska" slag som om det hade varit ett barn av deras eget kött och blod. Sådana föräldrar ägnar också huvudsakligen sin omsorg åt detta barn på bekostnad av främmande och dem ovidkommande barn, om så skulle bli nödvändigt. "Adoptivbarnet" har blivit en ersättning för en del av dem själva som de inte på naturlig väg har kunnat förvärva eller komma i besittning av. Då deras fullkomliga lycka och välbefinnande i själva verket är baserade på ett sådant ägande, har de måst skapa ett "konstgjort ägande" genom det "adopterade" barnet. Detta barn är alltså ett slags "krycka", med vilken de ersätter den naturliga grunden för den normala lyckokänslan eller det naturliga mentala välbefinnandet på sitt utvecklingssteg. Att de beskyddar denna för dem så nödvändiga konstgjorda grund för det naturliga välbefinnandet, är naturligtvis lika följdriktigt som att en invalid skyddar sitt konstgjorda ben eller sin konstgjorda hand eller en synsvag sitt konstgjorda öga. "Moders-" och "föräldrakärleken" och de härifrån utgående andra grenarna av "familjekärlek" är alltså inte verklig "kärlek" så länge den enbart utlöses som sympati för individer som är nödvändiga led i väsendets normala självbevarelsedrift eller egoistiska välbefinnande. Hur gudomlig "familje-" eller "moderskärleken" än må framträda, kan den aldrig vara uppfyllelsen av lagen för tillvaron, som bjuder att man ska "älska sin nästa som sig själv". "Moderskärleken" eller "familjekärleken" inspirerar i bästa fall enbart till att älska sina "familjemedlemmar", sina barn och sin make eller maka som sig själv. En sympati som inspirerar till att älska främmande väsen som sig själv har ingenting med "familje-" eller "moderskärlek" att göra.

Föregående

Nästa