1130. Här är det lätt att se att det inte kan vara en sådan form av "släktskap" med den gudomlige Fadern, som likt en för andra orörbar egendom har skänkt oss "salighetsriket" eller en "kammare" i form av en evig "guldkopia" av det utanför oss existerande levande världsalltet eller universum. Den "kärlek" som det här är fråga om, har inte skänkts något "levande väsen" på grund av ett mellan detta och Fadern eller Försynen särskilt existerande "släktskap" som andra "levande väsen" inte skulle vara delaktiga av. Alla "levande väsen" äger denna gåva i en för varje väsen avpassad form. Det kan därför aldrig vara tal om någon form av favorisering. "Släktskapet" med Försynen skiljer sig alltså från andra former av "släktskap" eller "familjerelationer" genom att det inte utlöser något slag av favorisering. Den vanliga jordiska "familjerelationen" är enbart en favorisering. Mannen, hustrun, fadern, modern, systern, brodern osv. är alla var för sig väsen som av de övriga "familjemedlemmarna" mer eller mindre föredras framför främmande väsen. De för äktenskapet grundläggande lagarna bjuder ju att "mannen skall lämna sin far och mor för att leva med sin hustru" och att hustrun ska erkänna att "en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är kyrkans huvud". Och heter det inte vidare att "man skall visa aktning för sin far och mor"? Gäller det inte allmänt att det är svårare för en juridisk domare att döma sin bror eller syster till straff eller till döden än ett väsen som är främmande för honom? Ja, brukar inte en domare i en sådan situation bli befriad från uppgiften? Jo, det så kallade "blodsbandet" talar ett starkt språk som favoriserar eller gynnar "familjemedlemmar".
      Men så är det inte med den "kärlek" som för evigt i väsendets inre skänker eller vidmakthåller en levande, arbetande "guldkopia" av det utanför existerande levande universumet eller världsalltet. Där finns det absolut ingen form av favorisering. Liksom solen skiner på rika och fattiga, rättfärdiga och orättfärdiga, och regnet strömmar ned över onda och goda, över kärleksfulla och kärlekslösa väsen, så är vartenda "levande väsen" i tillvaron i sitt inre utrustat med en förhärligad, levande, arbetande "guldkopia" av den utanför väsendet existerande världen. Att denna "kopia" är uttryck för "kärlek", framgår klart just genom att den är "förhärligad". När denna "kopia" framträder i sin "mogna" eller färdiga form, fyller den väsendet med "salighet", det vill säga den högsta fröjd som över huvud taget kan förnimmas eller upplevas. En skapande makt som på så sätt låter tingen förvandlas eller omformas till väsendets fördel, kan endast vara en "kärleksuppenbarelse". Och då den omfattar varje existerande "levande väsen" och inte uppvisar någon som helst form av favorisering, bevittnar vi här en sympati eller en "kärleksmanifestation" som "omfamnar allt". Den har inga favoriter och kan därför inte skapa jalusi eller svartsjuka, kan inte skapa avund eller hat. Den gudomliga gåvan i form av väsendets "salighetsrike" eller "inre värld" är således inte en kamouflerad "förskottsbetalning" för något som Försynen eller gåvans upphov väntar sig att få i gengäld av gåvans mottagare, såsom fallet i själva verket är inom den äktenskapliga "kärleken". Där väntar sig såväl bruden som brudgummen att få sin förälskelse, sympati eller "kärlek" besvarad av den motsatta parten. Utan att detta krav uppfylls blir äktenskapet inte något verkligt eller sant äktenskap, det blir inte en "lycka", utan en "olycka" för parterna.