1132. Men vad ska vi nu med ett sådant ideal till? Det kan ju inte annat än kollidera med de gängse äktenskapliga traditionerna. Det nya idealet säger ju inte att "du skall älska din hustru som dig själv". Det säger inte heller att "du skall älska din man som dig själv", utan det säger uttryckligen att "du skall älska din nästa som dig själv". Det är alltså inte det förhållandet att man är "hustru" eller "man", "syster" eller "bror" eller på annat sätt "släkt" med någon, som betingar att man ska älskas av väsendet i fråga som detta väsen älskar sig självt. Även om man är en "främling", ska man älskas av detta väsen. Det enda som då återstår som en förutsättning för att man ska älskas av sin "nästa" som denna älskar sig själv, är uteslutande att man är ett "levande väsen" och befinner sig inom vederbörandes manifestationsområde. Förutsättningen för att man ska älska ett väsen som man älskar sig själv är ju att detta väsen är ens "nästa", det vill säga är det eller de väsen som i bokstavlig mening befinner sig "närmast" en själv i det fysiska rummet, var man än må befinna sig. Av två väsen, av vilka det ena befinner sig i vår omedelbara närhet och det andra på hundra kilometers avstånd, är alltså det förstnämnda vår "nästa" som har rätt till vår "kärlek". Om det befinner sig i ett tillstånd av sjukdom och eländighet och har behov av vår hjälp, överträder vi lagen om kärlek till nästan om vi inte efter vår förmåga hjälper väsendet såsom vi själva skulle vilja bli hjälpta, om vi vore i samma nödställda situation. Och hjälpen bör alltså vara lika effektiv antingen vårt "närmaste väsen" är ett djur eller en människa, men givetvis intellektuellt avpassad för respektive väsens naturliga livsstadium. I motsatt fall skulle det inte vara "kärlek" vi utvecklade – men mer om detta senare. Det är alltså det förhållandet att väsendet är vår "närmaste" och att vi således är det väsen som befinner sig på det kortaste avståndet från vederbörande, som är förutsättningen för dess rätt till och krav på vår "kärlek" och den därav utlösta hjälpen i nöden.
      I liknelsen om "den barmhärtige samariern" var den nödställde ju inte "hustru", "bror" eller på annat sätt "släkt" med samariern, utan den enda förutsättningen för dennes hjälp var uteslutande att han var den nödställde "närmast". Han kände att den nödställde utan hans bistånd skulle gå under av sina sår och lidanden. Detta var för honom den avgörande anledningen till att hjälpa ett väsen som han inte var släkt med. Här ser vi Världsåterlösaren peka på en "kärlek" som inte alls har något med "släktskap" eller "familjerelationer" att göra. Och säger inte samma stora världsåterlösare vid ett annat tillfälle, att "ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för att rädda sin nästa"? Vi kommer alltså inte ifrån att den "kärlek" som i Bibeln och andra heliga böcker och genom mänsklighetens största visa liksom genom själva världsåterlösningens princip föreskrivs som mänsklighetens absolut enda frälsande ideal, är en annan form av "kärlek" än den som enbart kan utvecklas till "det motsatta könet".