Martinus: Livets Bog, del 4, st 1133

1133. Det finns alltså en högre "kärlek", en "kärlek" som får väsendena att älska inte enbart "det motsatta könet", utan också sitt "eget kön". Men liksom kärleken till "det motsatta könet" endast kan befordras i kraft av en organisk struktur, kan "kärleken" till "alla väsen" också bara utlösas i kraft av en organisk struktur. "Sympati" eller "kärlek" är därför inte enbart en viljeakt, den måste liksom varje annan förmåga eller egenskap vara resultatet av en föregående utveckling av en därtill särskilt ägnad organisk struktur. Denna organiska struktur kräver att den används. Detta krav förnims i individen som ett begär, och tillfredsställandet av detta förnims eller upplevs som "njutning", som lycka eller glädjekänsla. Som vi tidigare berörde, hade det maskulina och det feminina väsendet ömsesidigt organiskt behov av varandra, varför de just kom att ömsesidigt begära varandra. Uppfyllelsen av detta begär blev den högsta förnimmelsen av vällustkänsla eller livsglädje för de två väsendena. Men denna livsglädje förmörkas genast genom jalusi och svartsjuka mot väsendena av "det egna könet", som ju på grund av sin organiska struktur oundvikligen måste vara medtävlare om "det motsatta könets" väsen. Men detta av svartsjuka och rivalitet skapade mörker, det vill säga sorg, hat, lidande och krig, är alltså fullständigt uteslutet där den nya formen av kärlek blivit fullkomlig i sin organiska struktur. Denna organiska struktur är ett resultat av en utvecklad jämvikt mellan väsendets två sexuella poler: den feminina och den maskulina. I och med att den feminina polen har blivit jämbördig med den maskulina polen i "hanväsendet", är detta väsen ju inte längre något "hanväsen". Och när den maskulina polen i "honväsendet" har utvecklats till att vara jämbördig med den feminina polen i samma väsen, är detta inte längre något "honväsen". Och därmed har väsendet ju helt upphört att vara en verklig "man" eller en verklig "kvinna". Men när mannen inte är "man" och kvinnan inte är "kvinna", hanväsendet inte är "hanväsen" och honväsendet inte "honväsen", upphör ju begreppet "det motsatta könet" liksom även begreppet "det egna könet", eftersom de två könen ju inte längre existerar. Ett "nytt kön" har därmed uppstått, i vilket de två polerna, den maskulina och den feminina, framträder med balanserad eller jämbördig manifestationskraft. Eftersom alla väsen på detta "köns" tillvaroplan representerar detta särskilda könstillstånd, måste det rätteligen betecknas som ett "gemensamt kön" eller "samkön".
Eftersom det på detta "köns" tillvaroplan inte existerar något "motsatt kön", kan det där inte uppstå någon konkurrerande rivalitet om könet. Allt som vi känner till under begreppet jalusi eller svartsjuka och den därmed förbundna manifestationen av den djuriska naturen, såsom hat, förföljelse, krig, sorg och lidande, upphör därför här att existera. Detta mörker har, som vi ska se, helt och hållet sin rot i väsendenas sexuella enpolighet.
"Hanväsendet" och "honväsendet", "mannen" och "kvinnan", är således för väsendena på det fullkomliga "samkönets" tillvaroplan ett tillryggalagt "larvstadium". Den jordiska "mannen" och "kvinnan" ska alltså så småningom kasta av sig den djuriska hamnen och som ett nytt, strålande och lysande väsen ta de jordiska kontinenterna i besittning. Genom den sexuella polkonstellationens förvandling i "mannen" och "kvinnan" ser vi här en begynnande uppenbarelse på jorden av "det rike som inte hör till denna världen", och där man inte "ingår äktenskap". "Den fullkomliga människan", målet för all jordisk strävan, börjar här resa sig över horisonten i fjärran.

Föregående

Nästa