Martinus: Livets Bog, del 4, st 1136

1136. Det fullkomliga väsendets sexualorganiska struktur skiljer sig alltså från "han-" eller "honväsendets" genom att den reagerar inför "nästan" oberoende av vilket "kön" eller normalt specialväsen denna "nästa" utgör. Detta låter naturligtvis mycket egendomligt för den ännu som "man" och "kvinna" markant framträdande jordmänniskan, som ju inte är i stånd att förbinda "sexuell reaktion" med något annat än förhållandet mellan "hanväsen" och "honväsen". Hon förstår därför inte alls ännu att över huvud taget all sympati, av vilket slag den vara må, är "sexuella behagskänslor", alltså ett slags "sexuell njutning". "Moderskärleken", "släktkärleken", "sann vänskap", "kamratskap" och dylikt är en modifierad utstrålning av absolut samma "behagskänsla" som den som kommer till kulminerande utlösning i "han-" och "honväsendenas" parningsakt. Det finns bara en enda sympati eller ett enda slags kärlek i universum, men den bringas till utlösning i form av alla de grader och schatteringar, metoder och principer som är nödvändiga för skapandet av det stora spiralkretsloppets nyansering eller i skapandet av livsupplevelsens kolorit. Den så kallade "kärleken" är alltså i absolut mening "sexuell behagsförnimmelse". "Kärlekens" drift kan endast komma till utlösning som ömhetsbetygelse eller "smekning". "Smekningen" åter syftar till skapandet av en "behagsreaktion" hos sitt objekt. "Behagsreaktionen" kan enbart utlösas som en beröring av objektets mentala och fysiska sinnen, det vill säga dess organism. Denna beröring är således utlösningen av "vällust". Och vad är väl "den sexuella akten" mellan "hanväsendet" och "honväsendet" annat än detta? Syftar den inte just till detta? Är inte också denna akt en utlösning av ömsesidig "behagsreaktion" i parternas sinnen? Är den inte utlösningen av "smekning"? När två kamrater hjärtligt trycker varandras händer till välkomst eller avsked, eller när en mor kysser sin son eller dotter till välkomst eller avsked, är det en "smekningsutlösning" som äger rum, alltså i princip exakt detsamma som i den sexuella akten mellan "han-" och "honväsendet". Båda situationerna är "sexuella reaktioner", bara med den skillnaden att medan "smekningsutlösningen" mellan "hanväsendet" och "honväsendet" endast äger rum med hjälp av de därtill särskilt skapade "smekningsorganen" (könsorganen), äger "smekningsutlösningen" i dessa andra situationer inte rum genom särskilda "smekningsorgan", utan med hjälp av andra delar av organismen (händerna, läpparna och kinderna). Då dessa andra delar av organismen hos "han-" och "honväsendet" inte är särskilt avsedda att "smeka" med, kan "smekningsutlösningen" naturligtvis inte genom denna del av organismen bli av en lika stor känslighet eller "behagsförnimmelse" som genom de för detta särskilt avsedda organen, vilka ju rymmer organismens starkaste och fullkomligaste materiella känslighet för "behagsförnimmelse" vid direkt beröring. Denna utlösning kan ju hos dessa väsen inte heller komma till kulmination annat än just genom dessa specialorgan.

Föregående

Nästa