Martinus: Livets Bog, del 4, st 1137

1137. Hur kommer det sig då att såväl "mannen" som "kvinnan" – vilka har speciella "smekningsorgan" som är den absolut enda vägen för dem att uppnå kulmination av "smekningsutlösning" – inte desto mindre börjar "smeka" med andra delar av organismen än de för detta särskilt avsedda "smekningsorganen"? Ja, är det inte så, att denna "smekningsmetod" utanför "smekningsorganen" blir allt starkare, blir alltmer utvecklad? Det betyder alltså att jordmänniskan, om än omedvetet, söker "sexuell utlösning" på ett allt större område. Hos det genuina, renodlade "han-" och "honväsendet" förekommer denna "smekningsutlösning" över huvud taget inte utanför de speciella "smekningsorganen". Hos den högintellektuellt utvecklade människan förekommer den däremot i utomordentligt hög grad. Och det är ju denna nya smekningsutlösning som gör att vi säger om en individ att han är ett "kärleksfullt väsen". Och är det inte också denna smekningsutlösning som genom de största religionerna och av de största visa framhålls som målet för all mänsklig strävan? Heter det inte här: "Du skall älska din nästa som dig själv"? Och framhålls inte detta som "uppfyllelsen av hela lagen"? Den äktenskapliga kärleken är alltså inte "uppfyllelsen av lagen". Att älska eller visa kärlek kan ju endast ske i form av ömhetsbetygelse eller "smekning". Ens handlingssätt måste bli av en välgörande natur för ens "nästa". Och är den av välgörande natur, skapar den en behagsförnimmelse för denna "nästa". Behagsförnimmelse verkar genom sinnena som "vällustförnimmelse". Vällustförnimmelse eller lustförnimmelse är i princip "sexualitet". Den utvecklade jordiska människan framträder således med en långt större och mer omfattande "sexualitet" än något annat väsen på jorden. Hon smeker inte enbart med de därtill särskilt avsedda "smekningsorganen", utan dessutom i allt större utsträckning med hela den övriga delen av sin organism. Ja, det utvecklade väsendet kan helt enkelt inte undvara eller leva utan utlösningen av denna större njutningsupplevelse eller "sexualitet". Det är just denna större sympatiutlösning som vi kallar "humanitet". Där denna större sympatiutlösning eller kärlek till nästan inte är närvarande för den moderna jordmänniskan är hon inte lycklig, även om hon är lycklig i äktenskapet. Man kan ju heller inte förneka att jordmänniskans krig uteslutande beror på bristande humanitet eller kärlek till nästan i hennes kultur. Denna kärlek till nästan är alltså resultatet av en sexuell utveckling, som i sin tur stimuleras eller befordras av världsåterlösningens princip, av världens största idealister, profeter, visa väsen och världsåterlösare, av alla väsen som är "kärleksfulla" och som förkunnar "kärlek till nästan" som det högsta idealet.

Föregående

Nästa