1143. I och med att "kärleken till nästan" här görs identisk med en ny form av sexualitet, och då denna "kärlek till nästan" gäller såväl djur som människor eller över huvud taget allt levande, kommer läsaren kanske att invända eller göra gällande att en sådan form av sexualitet måste bli en alldeles ohygglig företeelse. På det fullkomligare eller högre tillvaroplan, för vilket denna sexualitet är fundament, skulle man alltså rent av stå i ett "sexuellt förhållande" eller ha "sexuellt umgänge" med såväl djur som människor. Här måste svaret orubbligt bli, att ett "sexuellt förhållande" eller ett "sexuellt umgänge" efter jordiska begrepp (enpolig sexualitet) med andra levande väsen, oberoende av om dessa befinner sig inom eller utom den egna arten eller rasen, naturligtvis omöjligt kan förekomma i "det riktiga människoriket" eller på ett högre tillvaroplan. Väsendet har ju blivit en fullkomlig eller "färdig människa" just genom att det inte längre är ett "sexuellt enpoligt väsen", utan i stället numera är ett fullkomligt "sexuellt dubbelpoligt väsen". Det framträder alltså inte längre som ett speciellt "hanväsen" eller speciellt "honväsen" och har därför inte längre vare sig begär efter, eller förmåga, att utlösa den "enpoliga" sexuella akten. Med den "enpoliga" sexuella akten måste här förstås tillfredsställandet av ett "han-" och "honväsens" sexuella hunger med materiell förening genom "smekningsorganen" och den därav utlösta kulminationen av behagskänsla. För de individer som ännu är starkt framträdande "han-" och "honväsen" är denna utlösningsprocess ju helt naturlig och utgör det så kallade "normala", om den då utlöses av två väsen av samma eller mycket närbesläktade ras eller art. Om en sådan utlösning däremot äger rum mellan ett väsen som tillhör de så kallade "djuren" och en "jordmänniska", är den självfallet abnorm och skadlig eller olycksbringande för parterna. Ett sådant förhållande mellan ett djur och en jordmänniska kan absolut endast utlösas genom en sjuklig sexuell inställning. Det tjänar inget nyttigt ändamål, utan är i stället direkt skadligt och verkar till och med nedbrytande på en sådan jordmänniskas sinnestillstånd, normala välbefinnande och livslust och leder allt längre in i den psykiska sjukdomens och abnormitetens ohyggliga regioner, liksom det också verkar förkrympande på den andra partens mentalitet.
      För att en "enpolig" sexuell akt ska kunna uppfylla det gudomliga ändamål som den är avsedd för, det vill säga vara fundamentet för artens fortbestånd samt utlösa den stora glädje och livslust som är förutsättningen för ett sunt själsligt och kroppsligt välbefinnande inom djurrikets zon, måste parterna naturligtvis vara av samma eller mycket närbesläktade ras eller art. Det är således inte livets mening att mycket närbesläktade raser inte skulle få förena sig i sexuell utlösning. Tvärtom är det ju just i denna förening som naturen skapar nya arter eller raser och låter gamla raser och arter dö ut. Det förekommer ibland också en stor sexuell dragningskraft mellan väsen av nära besläktade raser. Och när ett sådant släktskap inte är för avlägset, utan är av särskilt lämpligt eller gynnsamt slag, kommer den sexuella utlösningen att resultera i en avkomma som enbart kan vara en gynnsam förnyelse och därmed en förädling av släktet.
      "Den enpoliga sexualiteten" har alltså sina bestämda utstakade banor som måste följas, om livslusten och normaliteten ska bevaras. Men det är självklart att det inte är denna sexualitet som är identisk med "kärleken till nästan" och därmed den förhärskande på ett högre tillvaroplan. Om det vore denna form av sexualitet som skulle fortsätta, skulle ju världsåterlösningsprincipens framträdande, all andlig förkunnelse, livets högsta visdom, alla de visas och världsåterlösarnas insats och allt som stimulerar "kärleken till nästan" vara inte bara helt förgäves, utan också direkt skadligt, eftersom hela denna energimanifestation till sin sanna natur utgör ett motstånd och en underminering av den nämnda sexualiteten eller det "enpoliga" könstillståndet. Men tills vidare kräver denna sexualitet sin rätt. Den är så gammal i utvecklingen eller i individens mentalitet, att dess existens och lagar i själva verket är automatfunktion eller "C-vetande" redan hos det så kallade "oskäliga djuret". Och som vi alltså sett här, har denna form av sexualitet inte något som helst att göra med den "sexuella" utveckling som i form av "kärleken till nästan" behärskar det över jordmänniskans domän framträdande högre tillvaroplanet eller "det riktiga människoriket".