Martinus: Livets Bog, del 4, st 1146

1146. Jordmänniskan framträder alltså med två sexuella naturer i sin mentalitet och organism. Hon är inte längre ett väsen som enbart är "enpoligt". Hon känner också sympati för väsen som inte hör till "det motsatta könet", ja, hon har till och med i utomordentligt stor utsträckning intressen som inte alls ligger inom det rent äktenskapliga området, alltså det område som enbart har till uppgift att värna, beskydda och glädja äktenskapspartnern och avkomman. Hon har således i stor utsträckning "konstnärliga intressen". Allt som förekommer under begreppet "konst", och hit hör i själva verket också "vetenskap", har ingenting alls med make- eller äktenskapsprincipen att göra, utan verkar tvärtom underminerande på denna. Är det inte just så, att dessa intressen hos den ena parten i äktenskapet mycket ofta skapar svartsjuka eller jalusi hos den andra parten? Handlar det inte i många fall om att den ena parten försummar den andra parten i äktenskapet på grund av sina konstnärliga intressen? Går inte dessa intressen hos den stora konstnären eller vetenskapsmannen före allt annat? I motsatt fall blir detta väsen aldrig någonsin ett geni. Bara på det fält där man kan skänka det väsentliga av sitt liv, sitt intresse och sin energi kan man bli geni. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns gifta genier, men man ska inte tro att ett sådant äktenskap kan vara lyckligt, om den andra parten uteslutande är ett väsen som till hundra procent fordrar sin äktenskapliga rätt. Ett sådant väsen kommer att motarbeta sin makes geni och tyrannisera och underminera det på alla tänkbara sätt. Bara ett väsen som självt har utvecklats därhän att det ivrigt odlar konstnärliga intressen, och därför också självt medvetandemässigt befinner sig ett bra stycke utanför det rent äktenskapliga området, kan förstå sin äktenskapspartner, varigenom äktenskapet kan bli någorlunda drägligt mellan parterna.

Föregående

Nästa