1151. Om det är för mycket "känsla" i energikombinationen bakom viljan, blir denna i motsvarande grad ledd av "sympati" för tillfredsställande av begäret utan hänsyn till konsekvenserna av detta tillfredsställande. Det betyder i sin tur att "sympatin" på grund av denna brist på "intelligens" överstrålar den åstundade manifestationen eller skapelsen till en sådan grad att den bländar individen. Denne kan då i motsvarande grad inte se de absolut olyckliga konsekvenser eller obehagligheter som är förbundna med tillfredsställandet av begäret och kan därför inte förebygga eller undgå dessa. Och dessa obehagligheter kommer då att vidlåda manifestationen, som därför inte blir den tillfredsställelse för individen som han ursprungligen hade önskat eller hoppats, ja, den kan i värsta fall bli helt omöjliggjord. Individen uppnår således i detta fall bara besvikelse plus de obehagligheter, smärtor och lidanden som den bristande intelligensmässiga insikten i viljeföringen av manifestationens skapelse åstadkommit. Hans energimanifestation framstår därför för honom själv som "förspilld" eller "meningslös". Och att en manifestation eller energiyttring är meningslös, betyder att den är "ologisk". Men en meningslös eller ologisk manifestation är ju en energiförlust, en förminskning av upphovets normala manifestation eller framträdande. Detta framträdande kan därför inte vara i överensstämmelse med den normalitet som annars gör sig gällande i själva naturen eller livet som "uppfyllelsen av lagen". Ett sådant väsens manifestation är genom sitt förspillande av krafter ett minus i förhållande till sin omgivning. Och här har vi således den absoluta motsatsen till den manifestationsform som vi kallar "allkärlek" eller "kärlek till nästan". Varje manifestationsform som gör sitt upphov till ett minus för sin omgivning, är alltså orubbligt identisk med "kärlekslöshet". Att denna "kärlekslöshet" kosmiskt sett har sin motsatta pol på ett annat ställe i kretsloppet, där den blivit till en insikt som endast kan utlösas som "kärlek" och i överensstämmelse med detta kan uppgå i livets stora huvudfacit, där "allt är mycket gott", är ju en sak för sig och ändrar inte på det förhållandet att den är "kärlekslöshet" inom sitt upphovs nuvarande lokala medvetandefält och där skapar realistiska lidanden, som väsendet oundvikligen måste lära sig att ta ställning till i sin dagsmedvetna viljeföring. Ett sådant väsens manifestationer är alltför långt borta från det geniala för att kunna vara "konst".
      En manifestation som är ologisk och meningslös eller som utgör ett totalt förspillande av krafter kan inte representera eller vara uttryck för förmågan att inkarnera högintellektualitet i materien. Sådana manifestationer visar bara på den ännu framträdande djuriska manifestationen i väsendet eller dess dominerande framträdande som ännu inte färdig människa.