Martinus: Livets Bog, del 4, st 1152

1152. Ovannämnda omständighet gör sig naturligtvis också gällande, om väsendets energi- eller kraftkombination bakom viljeföringen uppvisar alltför mycket intelligens i förhållande till känslan. Utlösningen av den skapelse eller manifestation som är begärets objekt blir då viljestyrd på det mest raffinerade, intelligensmässiga sätt. Väsendet har genom sin relativt överlägsna intelligens till en viss grad förmåga att förutse de eventuella hinder eller obehagligheter som kan uppstå när det skapar den manifestation som tillfredsställer dess begär, och kan därigenom i samma grad förebygga dessa. Det kan kamouflera sin avsikt gentemot väsen som annars skulle vara dess motståndare och skapa hinder för begärets tillfredsställande. Det kan ljuga och inbilla sådana väsen att dess avsikt är en helt annan än den i verkligheten är. Det kan lura in dessa motståndare i en fälla och eventuellt röja dem ur vägen och således på ett mörkt och kärlekslöst sätt avlägsna alla tänkbara hinder och därmed få sin önskan eller åstundan tillfredsställd.
Men en manifestation eller skapelse som är kamouflerad och alltså är en osanning, är ett bedrägeri gentemot omgivningen och representerar därför en falsk kontakt med denna omgivning. Och en falsk kontakt är ju detsamma som en disharmoni, ett missljud i den harmoni eller "uppfyllelse av lagen" som naturen överallt i sig själv representerar. Den är alltså ett "sår", en "skada" eller ett "sjukt parti" i den livets stora organism som ett väsens omgivning i sin samlade helhet alltid orubbligt representerar eller utgör. Och eftersom det oundvikligen är "uppfyllelsen" av livslagarna att en organism med all kraft motarbetar sjukdom, sår och skador inom sitt område och därmed skapar hälsa, är det också ett faktum att denna organism eller naturen även vill "läka" den disharmoni, de sår och skador, som en individ skapar genom sitt kamouflerade eller osanna och mot livslagarna stridande uppträdande eller viljeföring. Att på så sätt manifestera denna form av intelligensmässig verksamhet för att få sina begär tillfredsställda, gör alltså väsendet till en kontrast till naturens organiska struktur eller själva livets mening, vars absoluta mål endast är den fullkomliga "behagsförnimmelse" vi redan känner till som den absoluta "kärleken till nästan" eller "allkärleken". Men går man emot naturens eget skapande av "behagsförnimmelse" för en själv, måste det självfallet föra med sig att denna förnimmelse i motsvarande grad blir mindre. Det är en sådan försvagning eller förminskning av livets egen utlösning av den sanna "behagsförnimmelsen" för individen, som denne genom sina sinnen i samma grad kommer att förnimma som lidanden eller ett olyckligt öde.

Föregående

Nästa