Martinus: Livets Bog, del 4, st 1154

1154. Om nu väsendets mentalitet i förväg representerar för mycket "känsla" i förhållande till "intelligens" eller för mycket "intelligens" i förhållande till "känsla", blir det absolut omöjligt för väsendet att förnimma logiskt, vilket här innebär: att förnimma det absoluta livet eller den absoluta verkligheten. Väsendets förnimmelse av detta liv eller denna verklighet, alltså den mentala bilden av dess medväsen och omgivningar och dess eget liv, kommer att vara präglad av den för myckna "känsla" eller för myckna "intelligens" som i väsendets förnimmelseförmåga medverkat till att skapa insikten eller uppfattningen. Och då denna nya uppfattning i sin tur är en medverkande kraft bakom väsendets viljeföring eller skapandet av dess vidare framträdande och sinnelag, användandet av dess talanger och utlösningen av begär, blir detta framträdande också i motsvarande grad i disharmoni med väsendets vidare beröring med eller förnimmelse av livet och den åtföljande manifestationen och skapelsen. Denna manifestation och skapelse måste därför oundgängligen i motsvarande grad bli osann eller overklig. Och väsendet kommer att leva på en motsats till livet och tror eller har uppfattningen att denna motsats är själva livet. Det lever således på en illusion. Och utifrån denna livsinställning måste allt som det uppfattar, tänker och skapar också vara illusioner. Det hämnas och hatar, mördar och dräper, det ljuger och bedrar, gråter och skrattar, älskar och smeker eller behandlar på alla sätt sin omgivning, sin nästa, utifrån den illusion som det självt av hela sin själ uppfattar som verklighet. Det är självklart att väsendets handlingssätt eller framträdande i en sådan situation omöjligt kan bli något riktigt uttryck för den absoluta verkligheten. Och när väsendet inte kan ge något riktigt uttryck för den absoluta verkligheten, kan det heller inte vara identiskt med den absoluta "konstnären". Den absoluta "konstnären" kan bara det väsen vara som kan ge ett korrekt uttryck för den absoluta verkligheten eller sanningen. Uttryck för den absoluta sanningen eller själva livets absoluta struktur måste ovillkorligen bli osanna när de återges av en "konstnär", vars sinnen eller sinnesenergier är så kombinerade, att de fullständigt feltecknar hans upplevelse av livet och gör det till något helt annat än vad det är. Är det inte detta illusoriska förnimmelsetillstånd som den gudomliga stora Skaparen såg hos "Adam" och "Eva", då han sade till dem att "lägga jorden under sig"?

Föregående

Nästa