Martinus: Livets Bog, del 4, st 1162

1162. Denna kontakt gäller naturligtvis inte alls "sanningen" i sin vetenskapligt detaljerade uttrycksform, men en sådan ligger ju heller inte, beroende på bristande intellektuell begåvning hos väsendet, inom dess möjlighet att begära. Det begär kontakt med sanningen bara där denna kan uttryckas i en form som är så föga intellektuellt framträdande, att den passar in på dess särskilda, primitiva mentala utvecklingssteg, varigenom den kan göras analog med väsendets primitiva dagliga upplevelser eller erfarenheter. Kontakten med den absoluta sanningen eller verkligheten är således för det ointellektuella väsendet inte en fråga om en vetenskapligt detaljerad utredning, utan tvärtom en fråga om en så stor förenkling, nedskärning eller avbländning av de vetenskapliga detaljerna, att tolkningen av denna sanning blir så enkel i sina detaljer att den kan uppfattas eller förnimmas på en så primitiv mental nivå som detta väsen representerar. I motsatt fall skulle det ointellektuella väsendet aldrig någonsin kunna få dagsmedvetandemässig kontakt med den absoluta sanningen. En högintellektuell tolkning skulle det ju helt sakna förmåga att förnimma eller fatta. Att ge väsendet en sådan tolkning av alltet, vore ju detsamma som att ge det stenar i stället för bröd. Endast det högintellektuellt begåvade väsendet kan förstå sanningen i en högintellektuell analys, och kan naturligtvis endast genom en sådan komma i kontakt med sanningen.

Föregående

Nästa