Martinus: Livets Bog, del 4, st 1166

1166. De gudomliga, nedärvda berättelserna i Bibeln och andra heliga böcker har alltså mer till ändamål att vara en "vägledning" för ett särskilt utvecklingssteg inom "tillvänjningszonerna", där väsendets egen synkraft ännu inte är tillräcklig, än de har till uppgift att vara ett för alla steg vetenskapligt detaljerat uttryck för den eviga, absoluta sanningen i sin helhet. En sådan analys är ju enbart till för den högintellektuellt begåvade, inte för den primitive. Det är denna insikt som får Världsåterlösaren att förebåda ankomsten av en sådan högintellektuell analys i form av "hjälparen, den heliga anden", som ska lära människorna det som hans samtid inte kunde förstå. "Den heliga anden" är ingenting mindre än det allra högsta vetandet om Gud, ja, är själva lösningen på livsmysteriet, vilket alltså innebär den absoluta sanningen avklädd sina forna slöjor och anpassningar till de ointellektuella utvecklingsstegen, och som därför framträder i sin absolut rena form som en logisk tankeföljd eller vetenskaplig uppbyggnad, som kan vara näring för det högintellektuella eller efter andlig vetenskap hungrande väsendet. Detta uppenbarande av "den heliga anden" är således världsåterlösningens sista fas i spiralkretsloppet. Efter denna fas kan väsendet börja se detaljerna i det högsta ljuset med egen synkraft eller förnimmelseförmåga och behöver då inte längre andra väsens vägledningar eller tolkningar av det eviga ljuset.

Föregående

Nästa