Livets Bog, del 4
Varför världs­åter­lösningen i de gamla berättelserna betecknar skapelsens sju tidsepoker som "sju dagar"
1167. När Bibelns nedärvda berättelser tolkar skapelseprocessens förlopp som en tidsperiod om "sex dagar", innebär det alltså att berättelsen är världsåterlösningens vägledning, utformad för väsen på ett i intellektualitet ännu föga utvecklat stadium. Vad världsåterlösningen vill berätta för väsen på detta stadium är att skapelsen tog "sex tidsperioder". Hur länge dessa perioder varade har den inte alls avsett att ge till känna, då detta ju var en fråga som omöjligt kunde ställas, eftersom dessa väsens "aningsförmåga" enbart var orubbligt inriktad på "mirakelskapelsen", vilken så att säga var en blixtskapelse eller en ögonblicklig tillblivelseform. Ett tillkännagivande för dessa väsen att skapelsen tog sex omätliga tidsperioder, som var för sig omfattade hundratals och åter hundratals miljoner år, skulle fullständigt ha glidit förbi deras medvetande såsom något helt omöjligt och därför osant. Genom att tidsperioderna uttrycktes som "sex dagar" blev de däremot genast fattbara, i och med att de då helt var i kontakt med deras "aning" eller "tro" på Gudomens eller Försynens mirakulösa förmåga. Det hade skapats en tillfredsställande kontakt mellan sanningen och dessa väsens uppfattningsförmåga, vilket skulle ha varit helt omöjligt på något annat sätt. Och "sex dagar" och "sex tidsperioder" är ju i princip detsamma, helt bortsett från att "för Herren är en dag som tusen år och tusen år som en dag". På samma sätt är berättelsens "sjunde dag" naturligtvis också en tidsperiod om miljoner år, och är i absolut mening ett uttryck för den fullkomliga fysiska tillvaroform som jordmänniskan ska komma att leva i, när alla väsen inom jordmänskligheten nått fullkomlighetsstadiet och var för sig är en "färdig" eller "fullkomlig människa" som blivit "ett med Gudomen" och "älskar sin nästa som sig själv". Denna "sjunde dag" är således den senare förebådade "nya himlen" och "nya jorden", där "rättfärdighet bor".