Martinus: Livets Bog, del 4, st 1171

1171. Det största av dessa kretslopp är, som läsaren redan vet, "spiralkretsloppet". Detta består liksom alla andra kretslopp av två kontraster: "ljus" och "mörker". Om väsendena befinner sig i "ljuset", är detta "ljus" för dem en realitet, medan den del av spiralkretsloppet som utgör "ljusets" kontrast endast kan vara en "tänkt motsats" till "ljuset" och därmed bli uppfattad som "mörker". Om väsendena befinner sig i "mörkret", är detta "mörker" för dem en realitet och därmed "verklighet", det vill säga "ljus", medan "ljuset" då bara kan vara en "tänkt motsats" till denna realitet och således endast kan utgöra "mörker". Vart och ett av dessa spiralens två huvudstadier utlöser sig i en kulmination. Det blir alltså två kulminationsstadier i spiralen, ett i dess ljusregion och ett i dess mörkerregion. I varje sådant stadium är väsendet totalt självständigt. Mellan dessa två kulminationszoner eller stadier finns det två andra stadier. Dessa utgör var för sig en kombination av "tillväxt" och "degeneration". När det levande väsendet befinner sig i "ljusets" kulminationszon, blir det mättat av "ljusets" detaljer och blir därmed föremål för ett växande begär efter "ljusets" motsats. Detta begär är "syndafallet" i dess allra första späda groddtillstånd. Endast "mörkret" kan vara tillfredsställelse för detta begär. Och väsendet börjar "äta av kunskapens träd på gott och ont" och blir därigenom alltmer förändrat eller omformat till förmån för "mörkret". Denna omformning pågår tills väsendets medvetande helt kulminerar i "mörkret". Men under denna omformningsperiod har väsendet varken varit ett "ljusets" eller ett "mörkrets" väsen i renodlad form. Det har enbart varit ett mellanting mellan dessa båda företeelser. Men när det varken har varit det ena eller det andra av dessa två företeelser i renodlad form, kan det i dessa stadier endast ha varit ett underordnat väsen. Ett väsen som inte längre kulminerar i "ljuset" måste på "ljusets" område med nödvändighet vara underordnat ett på detta område kulminerande väsen, liksom ett väsen som inte längre kulminerar i "mörkret" måste vara underlägset ett på detta område kulminerande väsen. Då den underlägsne nödvändigtvis måste vara beroende av den överlägsne, har väsendet i mellanzonerna eller mellanstadierna mellan "ljusets" och "mörkrets" kulmination alltså mist sin "självständighet".

Föregående

Nästa