Martinus: Livets Bog, del 4, st 1173

1173. Och "Adam" och "Eva" åt sig mätta av denna "kunskap". Först var det "mörkrets kunskap" de tillägnade sig. Den blev till det helt förhärskande bakom deras viljeföring, tills de blev så uppfyllda av detta "mörkers" kulmination att deras ursprungliga "ljustillvaro" för länge sedan var glömd. Endast "mörkret" var för väsendet på detta stadium den absoluta verkligheten, medan "ljuset" på sin höjd kunde förnimmas som en "tänkt motsats", en "utopi" eller något overkligt som aldrig skulle kunna existera eller uppnås. Det torde väl därför vara självklart att det också här behövdes en "orm" som kunde "förleda", det vill säga "vägleda", stimulera och mana de inför "ljuset" framträdande barnsliga, men inte desto mindre efter detta "ljus" hungrande själarna. Att "ormen" nu kallas en "Messias", en "Kristus", en "världsåterlösare", medan nutida beteckningar för "ormen" i dess tidigare framträdande inför "Adam" och "Eva" i stället är "djävulen", "den onde", "frestaren", "satan" etc., beror ju enbart på den redan tidigare påvisade partiskhet för "ljuset" som de nuvarande efter "ljuset" hungrande väsendena befinner sig i. De är intill leda mättade med upplevelser av "mörkrets" detaljer. Därför känner de i stor utsträckning leda över allt som i dag i form av väsen och ting stimulerar eller befordrar upplevelserna av "mörkret", medan de i motsvarande grad känner sympati för allt och alla som kan stimulera tillfredsställandet av deras nu så framträdande begär eller hunger efter "ljusets" upplevelser. De blir därför i detta tillstånd lätt partiska för "ljuset" och utlöser då i samma grad en överdriven sympati för allt som de menar är till fördel för ljuset, samtidigt som de utlöser en lika överdriven antipati mot allt som de menar är till fördel för "mörkret". Det är denna överdrivna sympati och antipati som får väsendena att beteckna sina världsåterlösare som överjordiska "gudomar" respektive överjordiska "djävlar".

Föregående

Nästa