Martinus: Livets Bog, del 4, st 1236

1236. Eftersom ingenting kan vara "färdigt" medan det skapas, utan ovillkorligen måste vara "ofärdigt" till dess att skapelsen är fullbordad, är "han-" och "honväsendets" eller "mannens" och "kvinnans" identitet som "syndare" i absolut mening endast "övertro". Ingen kan i absolut mening vara en "straffvärd syndare". Inget väsen kan göra något åt var det för ögonblicket befinner sig i sin omskapelse från "djur" till den fullkomliga människan som "Guds avbild". De utvecklingssteg som det ännu inte har nått och därför inte vet något om, kan det ju inte avspegla eller ge uttryck för. Varje väsen måste nödvändigtvis hela tiden ge uttryck för sitt särskilda stegs detaljer och kännetecken. Att den ena människan inte har samma begåvning eller står på samma höga andliga nivå som den andra, kan inte vara någon "förbrytelse". Att "straffa" det förstnämnda väsendet för dess mindre begåvade tillstånd, avslöjar bara en tämligen graverande brist på andlig förmåga hos den som "straffar". Den mindre begåvade blir inte mer begåvad för att han blir "straffad". Om det vore så lätt att förvandla en skurk till helgon, skulle ju all världens människor, ja, även djuren, för länge sedan ha blivit "änglar". Nej, sådana mirakel sker inte. Det levande väsendets förvandling från "djur" till "människa" främjas inte genom "straff", utan enbart genom väsendets egen upplevelse av "orsak och verkan", och denna upplevelse är återigen detsamma som "utveckling".

Föregående

Nästa