Martinus: Livets Bog, del 4, st 1239

1239. Nu vill man kanske hävda att "förbrytare", "tjuvar", "rövare", "bedragare", "skojare" osv. utmärkt väl vet att det liv de för står i konflikt med samhällets lagar, och att det för den skull kan vara befogat att "straffa" alla sådana lagöverträdare. Ja, det är riktigt att "förbrytarna" i själva verket mycket väl vet att de är i konflikt med samhällets lagar. Detta har de fått sig meddelat mer än tillräckligt genom religion och stats- och rättsväsen, men detta vetande är alltså inte deras egen upplevelse. Lagarnas detaljer är inte direkt uppenbara för "förbrytarnas" sinnen och är alltså inte i kontakt med den syn de själva har på livet. Det är en främmande syn som påtvingats dem av samhället. De vet utmärkt väl att när de inte rättar sig efter samhällets syn, blir de "straffade" och stämplade som "förbrytare". Men så länge samhällets syn är en främmande syn och således inte deras egen eller i kontakt med denna, måste de känna sig "orättvist" behandlade varje gång de råkar fängslas och "straffas". De kan inte se eller uppfatta sitt eget handlingssätt som "förbrytelse". Det var ju helt i överensstämmelse med deras eget "rättsbegrepp", vare sig det nu rör sig om "stöld", "bedrägeri" eller "hämnd". De kan alltså inte betrakta samhällets syn på livet som uttryck för själva livets lagar såsom de själva uppfattar dessa, och som närmast kan uttryckas med orden "var och en är sig själv närmast". Att inte alla så inställda väsen trotsar samhällets lagar och blir "förbrytare", utan håller sig någorlunda inom de av dessa lagar föreskrivna reglerna och synsätten, beror i stor utsträckning enbart på rädslan för "straffet". Dessa väsen är alltså i själva verket bara "dresserade" väsen, nästan på samma sätt som dresserade djur i en cirkus.
Att samhället i mycket stor utsträckning upprätthålls enbart med hjälp av denna "dressyr" som utövas genom fängelse och "straff", är ju sedan länge ett allmänt känt faktum.

Föregående

Nästa