1240. De väsen eller samhällsmedborgare för vilka samhällslagarna eller förbuden mot att "stjäla", "bedra" och "hämnas" inte verkar betungande, eftersom dessa väsen inte alls har någon böjelse i den riktningen, gör det till faktum att det är något annat som förändrar väsendenas psyke och inställning till livet än samhällslagarna med deras hot om fängelse och "straff". Dessa väsen behöver således inte samhällslagarna för egen del. De bär uppfyllelsen av lagarna i sitt hjärta, förstånd och väsen, och naturligtvis är det även dessa väsen som mer eller mindre utgör själen eller kraften bakom skapandet och upprätthållandet av de högsta av dessa lagar. Detta betyder naturligtvis inte att alla "politiker" och lagstiftare är änglar, tvärtom är ett ansenligt antal av dem ännu bara "politiker" av egoistiska och därmed mer eller mindre "brottsliga" skäl, vilket här vill säga av intresse för att genomföra lagförslag som på ett eller annat sätt är samhällsskadliga och amoraliska, men naturligtvis fördelaktiga för det egoistiska tillfredsställandet av dessa "politikers" parti. Denna typ av "politiker" är så att säga genier i att kamouflera sin i själva verket ljusskygga "politik" som något för samhället oumbärligt gott, vare sig det är fråga om rofferi från andra stater av särskilt värdefulla tillgångar och naturliga rikedomar eller fördelar, råvaror, mineraler eller särskilt inbringande landområden, hamnar och städer etc., som man på "diplomatiska" eller militära vägar tillskansar sig, eller det rör sig om att tillfredsställa särskilda, alltför själviska begär inom det egna landets områden och på bekostnad av mindre lyckligt lottade medborgare. Att sådana ännu "djuriskt" präglade "politiker" egentligen är samhällets största "förbrytare" och utgör det största hindret för de förstnämnda "politikernas" skapande av verklig humanitet och kultur i statens förhållande såväl till utlandet som till dess egna inre angelägenheter, dess invånares dagliga liv och välfärd, framträder i högsta grad som faktum genom den allt förtärande och nedbrytande "helveteseld" som i många olika, uppenbara eller kamouflerade former tillsammans utlöser det vi kallar "krig", och dit hör även "inbördeskrig".
      Om alla bar uppfyllandet av en verkligt osjälvisk eller kärleksfull samhällsmentalitet i sitt hjärta eller i sitt dagliga sätt att vara i förhållande till sina medväsen och sin omgivning, hur skulle då alla de "politiska" intrigerna och utlösningarna av ett hänsynslöst och för vissa partier synnerligen fördelaktigt maktvälde kunna äga rum? Men här får vi i övrigt hänvisa till det fjärde kapitlet av detta verk, där huvudanalyserna beträffande den framtida fullkomliga, naturliga samhällsordningen finns. Att vi kommit in på detta ämne här, är enbart för att erinra om att individens psyke inte låter sig förvandlas genom brutal och rå makt. Det kan inte mentalt eller andligt enkelriktas genom en befallning eller en lagföreskrift.