Martinus: Livets Bog, del 4, st 1242

1242. Det finns alltså i väsendet en inre kraft som är en starkare faktor än alla yttre förbud och all maktmanifestation i form av "straff" och "terror". Denna inre faktor är väsendets själva mentalorganiska struktur. Den har uppkommit enbart i kraft av de erfarenheter, vanor och böjelser som väsendet har upplevt och utvecklat genom sin självbevarelsedrift eller yttre växelverkan mellan sig självt och naturen. Dessa erfarenheter, omskapade till förmågor och anlag, blir naturligtvis det absolut orubbliga fundamentet för detta väsens karaktär och livsuppfattning. Ett väsens karaktär och anlag är inte bara ett ögonblicks infall eller en tillfällig viljeakt hos individen. Karaktären eller väsendets moraluppfattning och syn på livet är uteslutande bestämd av det särskilda öde eller den växelverkan som råder mellan väsendets liv och omgivningarnas liv. Dess intryck av eller dess syn på dessa omgivningar, dess uppfattning om huruvida omgivningarna är "onda" eller "goda", bestäms inte av dess vilja. Dessa omgivningar kommer av väsendet att förnimmas som "onda" eller "goda" helt oberoende av om det "vill" eller "inte vill" förnimma dem så. Att uppfatta något som "rättfärdigt", är således i sig självt inte en fråga om "att vilja det" eller "att inte vilja det", utan en fråga om förmågan att förnimma eller uppfatta, vilken i sin tur uteslutande är ett resultat av vad man tidigare har erfarit, vad man har upplevt, och hur man därigenom utvecklat sin förmåga att tänka och förstå.

Föregående

Nästa