Martinus: Livets Bog, del 4, st 1244

1244. Men helt annorlunda ställer det sig när det är fråga om en människas allmänna syn på sin nästa, sin omgivning eller på samhällets lagar, kort sagt på allt som innefattas i begreppet moral. Här begär man faktiskt att alla människor ska ha själva "flockens" eller samhällets auktoriserade syn, den som är närmare preciserad i dess juridiska lagsystem. De som inte har denna syn och som därför skulle komma i disharmoni med sig själva, om de accepterade och rättade sig efter denna syns uppfattning och lagar, och som därför inte alltid kan prestera den laglydighet som krävs av en "god samhällsmedborgare", alltså en "god flockmedlem", blir för den skull stämplade som "förbrytare". Man betraktar det alltså här som givet att alla väsen till fullkomlighet ska kunna behärska denna konst eller detta fack, som består i att följa statens juridiska lagsystem och därmed vara en "god flockmedlem" eller en "god samhällsmedborgare" i den särskilda "flock" eller det särskilda samhälle som man fötts in i. Och respekten för detta krav upprätthålls enbart genom "straffanstalter" eller "fängelser", inom vars murar man alltså "straffar" och "tuktar" "förbrytarna". Så länge dessa "fängelser" och "straffanstalter" lever upp till sina namn och man inom deras murar ännu "straffar" våra utvecklingsmässigt "yngre bröder" med "vatten och bröd", "mörk arrest", ensamcell", "tvångsarbete", "prygelstraff" och andra för både själ och kropp direkt hälsofarliga företeelser, och dessutom förnedrar och plågar dessa väsen genom att klä dem i de traditionella "fångdräkterna", bortsett från att man i värsta fall avrättar eller mördar dem, ja, så länge är samhället ännu den största främjaren av "hämnd" och "straff", alltså av precis samma företeelser som det dömer och "straffar" "förbrytarna" för. Det moderna "straffande" samhället är därmed självt en "förbrytare", ja, det är fortfarande en "hedning" som inte alls känner till de mest grundläggande lagarna för humanitet eller kärlek till nästan. Så länge samhället, staten eller nationen ekonomiskt upprätthåller hundratals kyrkor och gudshus med tusentals auktoriserade präster, för att de varje söndag och helgdag ska kungöra för samhällets medborgare att de inte ska "hämnas" på sin "nästa", utan i stället "förlåta" och "vända andra kinden till" osv., ja, att de ska "älska sin nästa som sig själva", och vidare genom dessa präster låter kungöra att "den som dräper med svärd skall själv dödas med svärd", är detta samhälle i allra högsta grad endast ett uttryck för "fariséns" mentala stadium eller sinnelag. Det älskar med "ord och tunga" men inte "i gärning och sanning". Det predikar humanitet och kärlek för sina invånare samtidigt som det stiftar lagar, med vilka det tvingar varje man att vara "soldat", vara "krigare", och gör det därmed till en plikt för honom att vara med om att mörda statens "fiender" och förstöra deras egendomar, när samhället eller staten finner det passande. Och med de tidigare nämnda "straffinstitutionerna" "hämnas" staten själv på sina egna medborgare, när den finner även detta passande. Staten predikar alltså moral och humanitet, men inriktar sitt praktiska liv på att utöva "hämnd" och "straff". Någon "fullkomlig kristendom" förekommer således inte alls inom själva statens struktur eller i dess administration. De moderna så kallade "kristna nationerna" kan alltså ännu inte svära sig fria från "det hedniska stadiet". De är, i olika grader, fortfarande "hedniska stater".

Föregående

Nästa