Martinus: Livets Bog, del 4, st 1247

1247. Här framstår det också som ett faktum att "straff" och "hämnd" mot dessa väsen inte kan vara detsamma som verklig "rättvisa". Att "straffa" ett väsen för något som det inte vet om, måste vara ett lika stort "brott" som det man "straffar" för. Och då blir ju Kristi ord, att "med den dom som ni dömer med skall ni dömas", också här till vetenskaplig sanning. Den som "straffar" ett väsen, antingen det är med ovänliga ord eller genom vållande av rent kroppsliga lidanden, gör sig ju skyldig till att utlösa precis samma princip som den han och staten "dömer" och "straffar" "förbrytarna" för. Om hans "yngre bröder" på utvecklingsstegen är "förbrytare", i och med att de handlar utifrån sina egna "rättsbegrepp", så är både staten och de laglydiga medborgarna också "förbrytare". De handlar ju också utifrån sina "rättsbegrepp". Varje form av dom eller bedömning av andra väsen som "förbrytare" är alltså en absolut dom över den bedömandes eget väsen. Hans dom avslöjar fullständigt vad han förstår och vad han inte förstår. Den visar fullständigt hans egen moraliska standard. Eftersom det i absolut mening inte kan existera "förbrytare", begår var och en som dömer ett annat väsen som en sådan genom denna dom en "orätt" mot detta väsen. Han stämplar väsendet för något som det inte är. Och det dömande väsendet avslöjar med domen sig självt som skyldigt till samma lagöverträdelse, för vilken han stämplade det andra väsendet som "förbrytare". I sanning, "den som är ren kan kasta första stenen".

Föregående

Nästa