Martinus: Livets Bog, del 4, st 1253

1253. Här har vi alltså ett nytt bevis för att det – även om det finns väsen som inte vill vara med om att "straffa" och "hämnas" – alltid finns tillräckligt med väsen som har hjärta och sinnelag att vidta alla de robusta åtgärder, ombesörja den karma- och orsaksutlösning som oundvikligen måste och ska äga rum inom ett samhälle med väsen som ännu inte älskar sin nästa som sig själva, utan som i tankar, väsen och framträdande mer eller mindre hyllar eller tror blint på "straffets" eller "hämndens" lag. Hur skulle annars primitiva, hatiska och kärlekslösa väsen kunna få sin tillbakavändande karma eller få "skörda vad de sått"? Om sådana väsen inte vore omgivna av väsen av sitt eget slag, utan i stället var omgivna enbart av "änglar", av "förlåtande" väsen, skulle de ju aldrig någonsin komma att få uppleva "hämndens" och "straffets" lidanden, liksom de ju inte heller skulle bli lyckliga genom de "förlåtande" väsendena, eftersom de bara kunde uppfatta dessa som primitiva, naiva och fega, såvida de nu inte rent av ansåg dem vara "abnorma". Och här får vi åter en inblick i hur allt i varje givet ögonblick är just precis så fullkomligt som det över huvud taget kan vara. Men det utesluter ju inte att det enligt denna fullkomlighetslag kan och ska bli ännu fullkomligare i ett senare ögonblick, för att därmed på samma sätt vara uttryck för vad som i det ögonblicket är det fullkomligaste.

Föregående

Nästa