Martinus: Livets Bog, del 4, st 1254

1254. När samhällets struktur i dag är sådan, att det "hämnas", "straffar" eller "tuktar", måste detta alltså vara det absolut fullkomligaste, det vill säga höjdpunkten av vad samhället i dag avser med eller kan prestera av "rättvisa" eller "rättfärdighet". Men det betyder naturligtvis inte att samhället inte vid en senare tidpunkt skulle bli i stånd att se en "rättvisa" som är ännu fullkomligare. Så länge samhället inte har fått erfarenheter eller insikt i "den absoluta sanningen" bakom alla livets naturliga lagar, vilket i själva verket innebär "kärleken till nästan", är det ju nödsakat att enbart hålla sig till de förmodanden eller föreställningar som det haft möjlighet att bilda sig om lagarna bakom livet. Men allteftersom erfarenheterna tornar upp sig och blir till vetenskap eller visdom i samhällsmedvetandet, måste detta samhälle naturligtvis också ändra på sina förmodanden om "rättvisa" till förmån för en insikt i "rättvisa" som är långt klarare och högre än den insikt det har i dag. Och denna förändring av synen på "rättvisa" måste ovillkorligen fortsätta till dess att livslagarna ligger helt öppna som realistiska fakta. Och när livslagarna inte längre är blotta förmodanden, utan ren verklighet, kan synen på "rättvisa" inte längre förvandlas. En "rättvisa" som är baserad på de som fakta avslöjade livslagarna, är själva kulminationen av det levande väsendets syn på och uppfattning om "rättvisa". De juridiska lagar som ett samhälle stiftar åt sig enligt denna kulminerande uppfattning om "rättvisa" kommer naturligtvis i sinom tid att se annorlunda ut än de juridiska lagar som är baserade på den syn på "rättvisa" som i dag är tillgänglig för det moderna samhället. Att denna framtidens syn på "rättvisa" inte skulle vara det fullkomligaste för dagens samhälle, har vi ju redan berört, men då det naturligtvis är lika självklart att det nuvarande samhällets syn på "rättvisa" skulle vara lika ofullkomlig för framtidens samhälle, kan vi här se att det inte är utan betydelse att det skapas en viss kunskap om framtidens syn på "rättvisa". Det är nämligen just denna syn som börjar göra sig gällande hos alla de väsen som i dag mer eller mindre har vuxit ifrån att kunna "hämnas" och "straffa" och därför börjar känna sig i disharmoni med samhällets religiösa och juridiska paragrafer. Ja, i många situationer kan de inte ens nännas att ställa de krav på eller fordra det ansvar av sin nästa som detta samhälle ger dem en auktoriserad rätt att göra, och de väljer vid sådana tillfällen att hellre själva lida än att nästan ska "straffas" eller erfara det mentala och kroppsliga obehag, den förlust av "ära" och den stämpling som "förbrytare" som staten auktoriserar genom sin "strafflag".

Föregående

Nästa