Martinus: Livets Bog, del 4, st 1257

1257. Nej, att enkelrikta väsendenas inre psyke genom påbud, låter sig inte göras. Inte ens de bästa vänner har här möjlighet att bli överens eller komma i kontakt med varandra, även om de av hjärtat önskar det. De kan naturligtvis, om de är tillräckligt utvecklade i kärlek, undvika att deras inbördes olikhet blir en källa till vrede och indignation genom att inte föra sådana ämnen på tal eller låta dem vara det dominerande i sina samtal, men detta är ju inte detsamma som att de verkligen förstår varandras ståndpunkter. Det är bara uttryck för att man ömsesidigt "förlåter" den andra partens avvikelse från ens eget väsen vad gäller uppfattningar om och inställningar till livets högsta problem. Som man ser, kan alltså kärleken råda bot på mycket spetsfundiga eller skarpa mentala motsättningar även innan förståelsen är för handen. Men där kärleken inte finns, kommer sådana motsättningar enbart att utlösa vrede, hat eller intolerans, som i sin tur direkt i en eller annan form skapar krig, som återigen inte kan existera utan att vara till ömsesidig skada och underminering av parternas allmänna lycka eller normala glädje över att vara till. Bristen på kärlek kan således göra väsendena till fiender och förföljare av varandras liv. Den starkaste parten kan naturligtvis genom sin överlägsna makt till slut stå som "segerherre" och hålla den andra parten stången, så att dennes inre synsätt och uppfattning inte kan ge något fysiskt utslag vare sig i ord eller handling, men därmed har ju inte freden och lyckan upprättats i parternas förbindelse. Så länge den ena parten med sin makt måste hålla den andra parten nedtryckt, råder det alltjämt krig. Och så länge kriget pågår, kan det i verkligheten alls inte vara tal om någon riktig fred eller lycka.

Föregående

Nästa