Martinus: Livets Bog, del 4, st 1260

1260. Men vilka är nu dessa "förbrytare" eller "fiender" till statens moral eller kultur? Ja, som vi redan berört, är de "yngre bröder i utvecklingen". Det är alltså väsen som ligger efter kultursamhällenas väsen i spiralkretsloppet. Det är väsen som är mer eller mindre nya inom det kultursamhälle som de nu genom reinkarnation eller återfödelse fötts in i. Det innebär alltså att deras nuvarande jordeliv är det första, andra, tredje, fjärde eller femte inom det moderna kultursamhället. Före sina jordeliv inom kulturmänniskornas samhällen befann sig dessa väsen i sin egen zon, det vill säga i en sfär, där den moral eller syn på nästan och den brist på respekt för nästans rätt till livet gällde som de i dag "tuktas" eller "straffas" för inom det moderna kultursamhället. Men denna moral eller dessa väsens särskilda inställning och förhållande till sin nästa var inte bara normen, den var själva kulminationen av det allra högsta som dessa väsen var i stånd att uppfatta eller förstå av idealism. Den var deras dåvarande samhällens högsta uttryck för kultur och efterlevnad av Försynens eller "gudarnas" önskan. Och de väsen som vi inom kultursamhällena lärt känna som "förbrytare" var alltså de yppersta inom sina tidigare samhällen, det vill säga inom "naturfolkens" samhällen. De var väsen hos vilka detta primitiva moraltillstånd fullständigt kulminerade. De var denna "morals" främsta utövare. De var dess "makthavare", "segerherrar" eller största "hjältar". De var själva "gudarnas gunstlingar" i dessa samhällen. Många av dem var således "kungar", "hövdingar" eller "medicinmän". Gemensam för dem alla var alltså deras fullständigt djuriska moral, det vill säga dyrkandet av "den starkares rätt" och "förföljelse av den svage". Man litade där ännu i hög grad till den moral som är baserad på den råa brutala makten, listen och överlägsenheten. Att uppleva kulminationen av att äga denna maktöverlägsenhet och åtföljande tillbedjan och dyrkan från underlägsna medväsens sida, var den högsta lycka och "ära" som kunde komma dessa väsen till del i det samhälle där de levde. De befann sig alltså på detta samhälles högsta topp. Det fanns inte något mer för dem att uppnå inom dess område. För utvecklingens skull måste dessa väsen därför föras vidare. Denna förflyttning ombesörjs av själva återgäldnings- eller karmalagen.

Föregående

Nästa