Martinus: Livets Bog, del 4, st 1262

1262. Återgäldandet av öde eller karma är ju en "spegelprincip" som – om inget annat ingriper – utlöser en absolut exakt återgivning i ens eget öde av det man själv befordrar i andra väsens öde. Om man förtrycker ett annat väsen eller berövar det något av dess frihet, måste således denna utlösning ovillkorligen åstadkomma ett motsvarande förtryck och frihetsberövande i ens eget öde. Man kan inte återgälda eller ersätta ett förtryck eller frihetsberövande som man utsatt ett annat väsen för med något slag av sjukdom eller kroppslig svårighet i sitt eget öde. Hur skulle väl en sådan svårighet kunna gagna det andra väsendet? Och på vad sätt skulle det gagna en själv i den givna situationen? Karma eller återgäldning är ju inte i något avseende en "straffprincip". Det finns inte något lidande eller obehag som i absolut mening kan existera som utlösning av "hämnd". En sådan uppfattning kan bara förekomma i den ännu djuriska delen av den primitiva människans medvetande eller mentalitet. All utlösning av energi, rörelse eller manifestation kan ju i sin djupaste analys endast existera som "orsak och verkan". Inför denna "lag om orsak och verkan" står det levande väsendet. Med sin självbevarelsedrift och sin viljeföring, med tillfredsställandet av sina önskningar och begär, griper väsendet in i denna lags domäner. Det sätter vissa slag av energivågor eller svängningar i rörelse. Och vissa bestämda energivågor måste enligt denna lag åstadkomma vissa bestämda "verkningar". Varje "orsak" kan bara ha sin egen bestämda "verkan". "Salt" måste alltid verka som "salt". Det kan inte ibland verka som "socker", lika lite som "socker" ibland kan verka som "salt" eller något annat ämne. En viss bestämd utlöst handling kan heller inte i ett fall skapa något helt annat än i ett annat fall. Den måste alltid utlösa samma verkan. Om den inte utlöser samma verkan, betyder detta bara att det vid det nya tillfället har kommit till nya moment som har förändrat denna verkan. Går man på stegen uppför en trappa, måste verkan av detta oundvikligen bli att man oupphörligt stiger "uppåt". Verkan kan aldrig i något fall bli att man då stiger "nedåt" i samma trappa. Man kan inte gå "nedför" en trappa genom att följa dess trappsteg "uppåt". Varje "verkan" har således sin bestämda "orsak", utan vilken den omöjligt kan utlösas. Varje gång man vill uppnå en bestämd "verkan", måste man absolut utlösa den särskilda "orsak", av vilken denna "verkan" är ett resultat. Och här i dessa exempel ser vi således själva återgäldnings- eller karmalagens orubbliga struktur.

Föregående

Nästa