Martinus: Livets Bog, del 4, st 1263

1263. I och med att allt således är "bundet av orsak och verkan", möjliggörs skapandet av mentalitet eller medvetande. Detta består ju enbart av den genom erfarenheterna samlade större eller mindre kunskapen om "lagen om orsak och verkan" och den genom denna kunskap utvecklade förmågan att sätta sig själv i kontakt med denna lag. När man har lärt känna utlösningen av de riktiga "orsakerna" till de "verkningar" som man önskar skapa eller utlösa, förnimmer man att man är "lycklig". Men när denna kunskap inte är tillräcklig för att man med hjälp av den ska kunna sätta i gång de riktiga "orsakerna" till de "verkningar" man önskar, blir det ju helt andra "verkningar" än dem man önskade, som ger sig till känna. Att dessa "verkningar" inte kan vara ett tillfredsställande av ens längtan, är naturligtvis självklart. Men det är inte bara det att de är en "besvikelse", som gör ödet mörkt. Emellanåt kan de även vålla oerhörd smärta, ja, i värsta fall kan de åstadkomma livslång invaliditet, såvida de inte rent av har medfört direkt död eller undergång för väsendets nuvarande organism och fysiska tillvaro. Att en sådan upplevelse inte är någon "hämndeakt" från Försynens eller Gudomens sida, är här uppenbart. Att ett väsen tar fel på "salt" och tror att det är "socker", och därför kommer att få uppleva "saltets" verkningar i stället för "sockrets", kan omöjligt vara ett "straff" eller en "hämnd" från Försynens eller Gudomens sida, utan är enbart ett "kemiskt misstag", ett brott mot "lagen om orsak och verkan" från väsendets egen sida. Försynen hade ju varken förhindrat eller förbjudit väsendet att ta "sockret". "Felet" bestod alltså endast i att väsendet utlöste fel "orsak" till de "verkningar" det önskade.

Föregående

Nästa