Martinus: Livets Bog, del 4, st 1264

1264. Nu menar man kanske att Försynen borde ha beskyddat väsendet, eller också att karmalagen borde ha varit så fullkomlig, att sådana misstag aldrig skulle ha kunnat äga rum. Därmed skulle det ju ha skapats en evig permanent lycka för alla levande väsen, eftersom några "felaktiga orsaker" då aldrig någonsin skulle kunna utlösas. Väsendena skulle således evigt få uppleva de verkningar de åsyftat.
Men hur skulle väsendena över huvud taget i så fall vara i stånd att "åsyfta något"? Om ämnenas reaktioner inte vore lagbundna, om "socker" inte existerade på grund av sin bestämda reaktionsförmåga såsom "socker", och om "salt" inte alltid vore bundet till att reagera som "salt", och alla övriga ämnens eller energiformers reaktioner inte vore fast lagbundna, vad skulle då ha utvecklat individens förmåga att "resonera" och därmed kunna "önska"? Att en individ "resonerar", betyder ju att han i sitt medvetande återkallar erfarenheter, med vilkas hjälp han kan ta ställning till ett nytt problem. Han söker sig alltså bakåt i sitt minne för att skaffa sig ett vetande, genom vilket han kan föra sin vilja i kontakt med en för honom själv uppkommen ny situation. Men till vad nytta skulle det vara att kunna erinra sig hur "salt" verkar eller hur "socker" verkar eller hur andra ämnens speciella energiarter reagerar, om deras reaktionsförmåga inte är en lagbunden fast realitet, inte är beständig, utan flyter ut som molnen på himlen? Det kan inte vara till någon nytta att man i dag eventuellt kan komma ihåg hur molnen på himlen såg ut i går. Det ger en ingen förmåga att veta hur molnen på himlen kommer att se ut i dag eller i morgon. Om "salt", "socker" och alla övriga ämnen, energiarter eller orsaksverkningar vore lika obeständiga som molnen, skulle det ju aldrig någonsin finnas någon garanti för att dessa ämnen eller orsaksverkningars reaktionsförmågor skulle verka på samma sätt i morgon som de verkar i dag. Det skulle alltså vara helt avhängigt av vad man själv vore i stånd att önska. Men hur skulle "salt" i verkligheten kunna verka som "salt", och "socker" som "socker", om grunden för denna reaktion vore ett utslag av en önskan? Vem skulle vara i stånd att önska en "sockerreaktion" eller en "saltreaktion", om han aldrig förr hade upplevt en sådan? Något som vi aldrig har upplevt och inte alls känner till, är ju detsamma som något som aldrig har kastat en tanke eller ett ljus in i vår hjärna eller vårt medvetande. Men tankar som inte finns i vår hjärna kan ju omöjligt skapa någon önskan. Det betyder alltså att om alla ämnens eller energiarters reaktionsförmågor endast vore baserade på väsens önskningar, hade dessa reaktionsförmågor aldrig kunnat bli till, för vem skulle ha varit i stånd att önska dem vid en tidpunkt då de ännu aldrig hade kastat en tanke eller reaktion in i ett enda väsens medvetande? Inga väsen skulle då kunna bli de första att "önska" dessa reaktioner, för vad eller vem skulle ha kunnat ge dem denna förmåga? Man kan inte önska något som man varken har kunskap eller en aning om och som på samma sätt ligger totalt utanför varje annat väsens medvetande eller tanke.

Föregående

Nästa