1288. Det är naturligtvis självklart att sådana väsens livsområde inte kan komma till fullständigt uttryck eller till total genialitet i ett ljusets eller kärlekens rike, där man älskar sin nästa som sig själv eller kanske till och med så högt att man inte är rädd för att ge sitt eget liv, om man med det kan rädda sin nästas liv eller befria henne från lidanden."Utdrivningen ur paradiset" måste således med nödvändighet äga rum.Skapelsen eller utvecklingen av "det dräpande geniet" kunde endast bli fullständig i en zon, där det är en livsbetingelse "att dräpa för att leva" eller där "den enes död är den andres bröd".Och "det dräpande geniets" regioner blev "dödens rike".Inga vackra organismer, inga fullkomliga organ, inga tindrande ögon, inga underbara stämband, inga smekande händer kan känna sig säkra eller utom fara i denna zon.Allt hos en organism kan här vara "föda" för andra och starkare väsen.Firar man inte sin egen livsglädjes fester genom genialiska mästerkockars arrangemang av stekta och brynta lemmar och organ av unga animaliska medväsens organismer eller främsta redskap för livsupplevelse på det fysiska planet?Är inte stora delar av inälvorna från dessa medväsens organismer liksom deras muskulatur oumbärligt material till jordmänniskornas främsta lust- och festmåltider?Är inte tunga, lever, hjärta osv., liksom stora stycken av skelettets köttbeklädnad, tillsammans med korv av levrat blod, fylld på djurens egna tarmar, och samma väsens fett, fyllt på urinblåsor, de mest eftersökta delikatesserna i den vanliga jordmänniskans dagliga hushållning?Ja, brukar inte sådana produkter rent av rekommenderas av läkare och andra "hälsoauktoriteter" som absolut nödvändiga eller livsbetingande i födan?Guds undervisning i "den dräpande principen" är verkligen allomfattande.Inte ett enda område i mörkret lämnas här orört.Kan man komma längre ut i experiment med mörkret, i överträdelse av livets lagar, kan man komma längre bort från "Guds avbild" än i dessa manifestationer, som inte blott går ut på att man mördar och dräper sin nästa för att roffa åt sig hennes ägodelar och tillgångar, utan också – till en grad som rent av förnims som ett livsvillkor – tillkännager sin livslust och glädje med orgier i intagande av animaliska medväsens lik.Ja, till och med långt fram i utvecklingen firas de stora festerna, såsom jul-, påsk- och pingstfester, med likorgier till ära för "den dräpande principens" avskaffande.Ser vi inte hur tusentals animaliska medväsens lik, såsom lik av svin, lamm, gäss, änder etc., samt av så kallat "vilt" eller de väsen som i särskilt hög grad fallit offer för själva lustmördarnas "angenäma tidsfördriv", tornas upp i slakterifirmornas stora hallar för att behovet ska kunna bli tillfredsställt.Är inte den så kallade "jakten" en populär "sport" i synnerhet för väsen från en ekonomisk nivå, där man på grund av sinnrika, auktoriserade, sociala system och lagar eller den så kallade "affärsprincipen" blivit i stånd att leva högt på utnyttjandet av andra människors arbetskraft och förmågor, och därför, när detta levnadssätt är som värst, inte har annat att uträtta än att slå ihjäl tiden med att hitta på "ståndsmässiga, angenäma tidsfördriv"?Ja, är inte detta auktoriserade sociala system i sin mest dominerande form rent av så genialt, att penningströmmen ibland oavbrutet flyter in i sådana samhällsmedborgares eller firmainnehavares kassor, oberoende av vilka för firman helt ovidkommande "angenäma tidsfördriv" de är upptagna av?Om de seglar runt på haven i sin lyxjakt tillsammans med likasinnade "ståndsmässiga" vänner och bekanta, eller om de är på storviltjakt i djungeln, ja, om de sover eller är vakna, går penningströmmen i bästa fall helt oberoende av detta in på deras bankkonton, eftersom den är så stor och riklig att de kan hålla sig med en stab av funktionärer som ombesörjer allt det nödvändiga i fråga om företagets kontroll och administration.Innehavarna, som kanske har ärvt sina företag eller firmor från sina fäder och alltså inte ens själva startat eller arbetat upp dem, behöver alltså inte så mycket som röra ett finger för att upprätthålla guldströmmen, ja, en sådan sysselsättning skulle till och med vara helt under deras sociala ställnings värdighet.Det kan till och med hända att de är på väg att gå under av ansträngningar eller befinner sig på randen till nervsammanbrott, men det beror absolut inte på kampen för det dagliga brödet, utan på ansträngningarna att uppfylla "sällskapsplikterna" eller sin ekonomiska ställnings krav på deltagande i de moderna "angenäma tidsfördriven". Det är naturligtvis självklart att sådana rika dagdrivare måste slå ihjäl tiden med raffinerade och dyrbara förlustelser eller för dem "angenäma tidsfördriv".Att dessa förlustelser samtidigt har blivit medel, med vilka de i synnerhet gentemot omgivningen kan markera sin "höga sociala ställning", är naturligtvis lika självklart.Och vi ser även hur stora förmögenheter – den genom underordnade arbetares svett och möda skapade guldströmmen – flödar ut över stora kapplöpnings- och galoppbanors dyrbara anläggningar i form av företeelser som ibland gränsar till spelraseri och djurplågeri.Här har sådana väsen i rikt mått tillfälle att visa att de har råd att färdas i de finaste lyxvagnarna och äga de förnämsta eller dyraste hästarna med tillhörande stall och personal.Ja, här liksom vid de stora dyra "jakterna" och andra raffinerade "tidsfördriv" finns det för den moderna krösus tillfälle att offentligt demonstrera eller ställa ut den guldkalv han rider på, sorgfälligt tillber och tjänar eller nästan inte kan leva utan.Här har man tillfälle att äras och beundras i pressen eller den allmänna konversationen utan att själv på något vis behöva offra sig eller avstå från något.Här har man verkligen möjlighet att uppnå berömmelse, heder och ära utan att tjäna sin nästa eller samhället, enbart genom att på ett behagligt sätt tillfredsställa sina egna begär och genom att – omedvetet – mer eller mindre snylta på samhället.Tänk, vilken bild av den evige gudasonen som här rullas upp för oss!Ridande på en stulen guldkalv som han tror är livets högsta och oumbärligaste faktor, inkasserar han beundran, heder och ära genom tillgången till ett lyxliv som inte kostat honom en enda svettdroppe eller fysisk ansträngning att tillägna sig, eftersom auktoriserade system tvingar hans medmänniskor att bära alla ansträngningarna och besvärligheterna för att upprätthålla lyxen, så att hans "tidsfördriv" eller sysselsättning enbart blir den egoistiska njutning som utlöses med utstuderade raffinemang, genom vilka han offentligt och privat kan demonstrera denna i hans egen föreställning "höga standard" för upplevelse av livet.Tänk, vilket "fantasifoster" den evige gudasonens föreställning om det verkliga livet här har blivit!
Tillbaka till startsidan
Föregående