Martinus: Livets Bog, del 4, st 1290

1290. Och tänk, vilken raffinerad och genial läroanstalt den jordmänskliga sfären är i den gudomliga världsplanen, när det gäller att ge gudasonen en absolut och fullkomlig eller genial kännedom om mörkrets domän eller verkningarna av att överträda de högsta fundamentala livslagarna. Det sparas verkligen inte på något när det är fråga om att undervisa eller skaffa gudasonen upplevelser och erfarenheter. Han blir miljonär, miljardär, får hundratals eller tusentals människor till sitt förfogande som sina underordnade trälar eller slavar och kan tillägna sig det mesta av frukterna av deras arbetskraft, varigenom han inte bara kan undgå att själv göra sin egen arbetsplikt i samhällsgemenskapens intresse, utan också ända till döds kan hänge sig åt frosseri och lättja, om hans utveckling kräver det. Vidare kan han vinna berömmelse, ära och beundran eller bifall, ja ovationer, för ett uppträdande i lyx eller för iscensättning av "angenäma tidsfördriv", som han kan upprätthålla endast tack vare sina underordnades svett, tårar och umbäranden, om detta är nödvändigt för hans vidarebefordran eller passage i kretsloppet eller för utvecklingen av hans insikt om själva livets verklighet eller absoluta sanning. Tänk, vilken obegränsad mental rörelsefrihet som också har givits honom när han som en i stål, kött och blod framträdande raffinerad mordmaskin och som det regerande jaget i ett slagskepp, en stridsvagn eller ett bombflygplan, ödelägger städer och tusentals medväsens liv och egendom. Tänk, vilken insyn i mörkret eller "helvetet" han här får tillgång till. Ur de ödelagda städernas ruinhögar gräver man fram hundratals, ja, kanske tusentals, dödsrosslande sårade och lemlästade. De måste i fortsättningen mer eller mindre linka omkring med hjälp av sina ännu brukbara stumpar eller stycken av den förut så strålande organism som var och en av dem var utrustad med. Blinda, utan armar och ben, stödda på kryckor eller konstgjorda lemmar, förflyttande sig i rullstolar med hjälp av sörjande och gråtande anhöriga eller totalt prisgivna åt främmande människors gottfinnande, utestängda från alla kärleksfulla ögons eld och ur stånd att själva kunna ge ett vänligt leende eller en handtryckning, utgör de dekorationer på "ärans fält" som den "segerrike" soldaten åstadkommer, och för vilka han inkasserar lagerkransar, högsta utmärkelser och gyllene ordnar.
Tänk, vilket raffinerat "kosmisk-kemiskt laboratorium" den jordmänskliga fysiska sfären är. Det finns bokstavligen ingenting som gudasonen här inte har tillgång till när det gäller att utlösa motsatsen till att älska sin nästa. Det finns ingenting som är för dyrbart, vare sig av materia eller levande väsen, när det är fråga om att tillfredsställa gudasonens begär. Han får tillägna sig omätliga rikedomar genom att tillskansa sig och utnyttja sina medväsens rätt till frukten av sitt arbete. Han får lägga städer, tempel, kyrkor, slott, skolor, museer, konstverk, fabriker och bostadshus i ruiner. Han får mörda väsen i hundratal, oberoende av art, det må vara djur eller människor, "förbrytare" eller "helgon", det må vara andens eller handens arbetare – om det krävs för hans utveckling. Vidare kan han bedra sin äkta maka, han kan begära sin nästas hustru och så även bedra henne. Ja, han kan som jordmänniska själv bestämma om han ska knivskära, skjuta eller bomba. Han kan själv bestämma om han ska ljuga, baktala eller förråda. Materialet eller objekten för tillfredsställandet av hans begär kommer alltid att finnas till hands i rikligt mått, om det är nödvändigt för hans utveckling. Det finns således absolut ingenting som nekas honom när han ska tillfredsställa sitt begär och njuta av "den dräpande principens" bloddrypande manifestation.

Föregående

Nästa