Martinus: Livets Bog, del 4, st 1294

1294. Men vi har sett att denna passage ned i mörkret i själva verket är en väg uppåt mot ljusets tinnar. Vi har sett att hela denna passage är ett oumbärligt led i den gudomliga skapelseprocessen, och utan detta led skulle förmågan att uppleva ljusets högsta tinnar vara en omöjlighet, ja, utan denna "dödens zon" skulle det inte existera några "ljusets tinnar". För att det ska kunna finnas tinnar, måste det finnas en motsvarande avgrund eller dalsänka. Den eviga skapartekniken eller gudomliga världsplanen måste alltså med nödvändighet upprätthålla manifestationen av en "dödens dalsänka" för att "livets tinnar" ska kunna markeras. Och ju djupare dalsänkan är, desto högre måste tinnarna vara. Såväl Gudomens som gudasonens eviga liv existerar således enbart i kraft av detta upprätthållande av en permanent dalsänka och motsvarande höjdpunkter eller tinnar. Gudasonens eviga liv måste därför forma sig som en passage ned i dalen för att han där ska kunna se mörkrets lokala detaljer på nära håll, och upp på tinnarna för att han där ska kunna se dessas lokala detaljer på nära håll. Han måste således ned i dalen för att kunna bli ett geni i att "se uppåt", och upp på tinnarna för att kunna bli ett geni i att "se nedåt". Och det är denna passage som läsarna här i Livets Bog redan lärt känna som "spiralkretsloppet".

Föregående

Nästa