Martinus: Livets Bog, del 4, st 1295

1295. Att "syndafallet" är en gudomlig anordning och inte något "djävulskt" påfund, framstår som ett faktum för oss genom den omständigheten att det uteslutande befordras av en organisk struktur som totalt förts in i gudasonens liv genom "skapelsen av Eva" och den därigenom förvandlade "Adam". Vi har sett att denna "förvandling" och det därav befordrade dräpande tillståndet eller motsatsen till ljuset i sitt första framträdande, absolut inte heller kan vara något som var ovälkommet för gudasonen, utan tvärtom då var den absolut nödvändiga inspirationen och stimulansen för livets upprätthållande, och som därför vid samma tidpunkt var det högsta tänkbara idealet för gudasonen och det enda som gav tillgång till ett för väsendenas dåvarande särskilda inställning och förnimmelsebegåvning framträdande "paradis" bortom "döden". Detta "syndafall" täcker alltså en företeelse, en livsform, som i allra högsta grad krävdes för att vid denna tidpunkt kunna ge väsendena paradisisk livslust och glädje över att vara till. Att denna gudomliga företeelse, denna världsplanens gudomliga skapelse av betingelserna för uppfyllandet av ett sådant krav, senare i mänsklighetens historia och uppfattning undergått en "namnändring", blivit degraderad till att kallas "syndafall" eller "helvete", och blivit betraktad som något som alls inte har skapats av Gudomen, utan i stället av en "fallen ängel", "djävulen" eller "ormen", är ju bara en följd av den "död" som redan var förutsagd som en följd av denna "syndafallets" tillvaroform eller "ätandet av kunskapens träd".

Föregående

Nästa