Martinus: Livets Bog, del 4, st 1298

1298. Då denna uppåt mot ljuset ledande organiska struktur är något förhållandevis nytt i den gängse jordiska mentaliteten, står inte samma överväldigande eller allomfattande ocean av erfarenheter och upplevelser till buds för att påvisa dess närvaro som när det gäller mörkrets eller "syndafallets" miljonåriga eller genom omätliga tidsrymder existerande, nu utlevda, degenererade organiska struktur. Medan väl alla och envar känner eller anser det som självklart att en jordmänniska måste vara antingen en "man" eller en "kvinna", måste vara ett "hanväsen" eller ett "honväsen", är det fortfarande alldeles obegripligt för många, ja, för det övervägande stora flertalet, att det skulle finnas en helt annan form av framträdande för det levande väsendet, en form som helt skiljer sig från deras eget organiska tillstånd, deras egen upplevelse och inställning, utan att den behöver utgöra en eller annan form av "abnormitet". Och denna uppfattning är ju helt naturlig. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Varje oinvigt väsen kan ju bara bedöma livet utifrån sin egen förnimmelse av detta liv. Att dess förnimmelse av livet uteslutande skapas av dess egen särskilda sexualorganiska struktur, har den vanliga jordmänniskan ännu inte förmåga att filosofera särskilt djupsinnigt över. Hon känner att hon upplever eller förnimmer livet på samma sätt som flockens övriga "normala" individer, liksom hon då också själv av denna flock betraktas som "normal". Hon blir "förälskad", får en "partner", ingår "äktenskap", får "avkomma" och upplever den därmed förbundna lyckan såväl som den därmed förbundna kampen, som är nödvändig för att bevara denna lycka. Denna förnimmelse och den därpå baserade mentala inställningen utgör det centrala i en normal jordmänniskas liv, liksom den utgör "den fasta punkt" eller det fundament som flocken eller samhället har baserat sina lagar på.

Föregående

Nästa