Martinus: Livets Bog, del 4, st 1302

1302. Nej, Gamla testamentet är således inte helt detsamma som Nya testamentet. Det är en stort upplagd berättelse om en mental sfär, där "kärlek till nästan" ännu är ett helt oförståeligt begrepp och där krigets och maktens hjältar är de stora, beundrade och åtråvärda centralgestalterna för tillbedjan, folkets utkorade högsta ideal. Gamla testamentets berättelser är ett drama i mänsklighetens historia, i vilket kriget, makten och dödsstraffet ännu är religionens eller moralens främsta dygder. Det är berättelsen om ett folk som hade månggifte, slavar och slavinnor, ett folk som likaväl som "hedningarna" undertryckte vissa kategorier av sina egna samhällsskikt och lät dem leva i träldom och underkastelse, liksom de räknade andra staters eller nationers folk som ett slags lägre stående väsen, med vilka man absolut inte fick gifta sig och med vilka ett umgänge endast tolererades om det var fråga om affärsmässiga förbindelser som gav stort utbyte. Inte underligt att "Guds utvalda folk" så småningom måste bringas att erfara sin själviska "nationalisms" isande kyla i "internationalismens" världssamhälle. Och är det inte samma erfarenhet som många andra själviska nationer senare måst göra till följd av sin antipati eller fientlighet mot "internationalismen"? Var det inte för att knäcka "nationalismens" själviska inkapsling i och drömmar om en "herrefolkstillvaro"? Var det inte för att låta dem få erfara att andra nationers och andra folkslags individer också var mänskliga väsen, vilket här betyder väsen som också kunde utöva mentala dygder, ja, som man till och med kunde gifta sig med eller på annat sätt komma att hålla av? Och var inte sådana erfarenheter alldeles särskilt nödvändiga för "Guds utvalda folk"?

Föregående

Nästa