Martinus: Livets Bog, del 4, st 1307

1307. Ju mer "nationalismtillbedjandets" eller "herrefolksbegärets" "överstepräster" och "skriftlärda" korsfäster utövare av "internationalismen" eller den därigenom representerade kärleken till nästan, desto fler källor med "det levande vattnet" öppnar de, och desto väldigare strömmar vattnet ned till lågmarkerna. Och oceanen av kärlek till nästan växer och växer. En dag ska dess ljusflöde överstråla hela jorden. I denna ocean kan själviskhetens principer och företeelser, såsom "nationstillbedjan", "herrefolkstendenser" eller andra former av själviska doktriner och själviska partibildningar, inte trivas. Här finns bara en livsform, nämligen tillbedjan eller dyrkan av "internationalismen", vilket innebär att alla folk erkänner och betraktar alla andra folk som "broderfolk". I "internationalismens" fullkomliga domän är alla folk medlemmar eller undersåtar endast i en enda nation, och denna "nation" kan inte bestå av något mindre än hela klotets mänsklighet. Alla klotets nationer eller stater är således bara regioner i den för dem alla gemensamma och absolut enda rättmätiga, suveräna staten. Denna stat har endast en överhöghet, en högsta myndighet eller överhet. Här finns det inte längre någon som kämpar om "herraväldet" eller "herrefolkstillvaron". De anarkistiska, blodiga tidsåldrarna, då något sådant kunde äga rum, förekommer inte längre. De hör till det förgångna, liksom de molnformationer som drog fram över himlen i går. Och med detta kommer de absolut oumbärliga yttre ramarna för en verklig "världsfred" att bli ett faktum på jordklotet. Allteftersom jorden uppfyller de här nämnda villkoren kommer det element, i vilket praktiserandet av alla de ideal, med vilka den absoluta "kärleken till nästan" uppenbarar sig, att utan hinder bli total verklighet och göra julbudskapets ord till en realitet: "Fred på jorden och i människorna ett välbehag."

Föregående

Nästa