Martinus: Livets Bog, del 4, st 1313

1313. Man var således ännu helt ovetande om att äktenskaplig trohet omöjligt kan vara ett maktproblem. Man förstod inte, att en äktenskaplig trohet som bara kan ägas eller upprätthållas genom hot om eller fruktan för dödsstraff eller annat straff eller obehag, inte har något med verklig "trohet" att göra, utan enbart är en form av "slaveri", i vilken man håller ett annat väsen hjälplöst fånget rätt och slätt som sin materiella "egendom". Man förstod absolut inte att verklig "trohet" bara existerar som ett utslag av kärlek. Där den verkliga kärleken finns, behövs varken "död genom stenande" eller hot om andra obehagligheter för trohetens upprätthållande. Där man i absolut mening älskar, är man också trofast. Och är det inte samma totala okunnighet som avslöjas i förbudet mot äktenskap med "icke-judar"? Man förstod alltså inte att när ett "judiskt" väsen kom att älska ett "icke-judiskt" väsen och fick sin kärlek besvarad av detta väsen, var dessa två väsen redan sammanvigda av själva Gudomen. Den ömsesidiga kärleken är ju den hand, med vilken Gudomen välsignar eller instiftar det absoluta äktenskapet mellan två väsen. På vilket annat sätt skulle Gudomen väl kunna göra ett äktenskap fullkomligare och lyckligare? Och där kärleken helt har försvunnit hos den ena av parterna, har ju Gudomen redan upplöst äktenskapet. Ett äktenskap kan absolut endast existera genom ömsesidig kärlek och den åtföljande självklara trofastheten. Ett äktenskap som endast upprätthålls genom lag och därmed genom hot om dödsstraff eller andra former av obehag, är bara en genom makt stabiliserad, inbillad "äganderätt" och har ingenting med ett verkligt äktenskap att göra.

Föregående

Nästa