Martinus: Livets Bog, del 4, st 1314

1314. Man såg alltså på äktenskapet som man såg på gods och guld eller något annat materiellt föremål. Detta föremål är antingen ens "privategendom", eller också ägs det av någon annan. Om det är ens "privategendom", har man alltså på ett eller annat sätt fått sin "äganderätt" till det legaliserad, antingen genom köp till ett visst pris eller genom att man helt enkelt fått det som gåva. För att förvärvet av "äganderätten" till föremålet ska vara "rättsenligt" eller "auktoriserat", krävs det att man har bevis på att man kommit över det på laglig väg som gåva eller mot betalning. När detta bevis är utställt, är föremålet ens lagliga eller rättmätiga "egendom". Och det är ju med exakt samma princip man legaliserar ett äktenskap och kan upprätthålla sin "äganderätt" till den andra parten i äktenskapet, när kärleken och därmed troheten hos denna part har upphört. Man har alltså rätt och slätt legaliserat äktenskapspartnern som sin "egendom". En "vigselattest" är då i själva verket ingenting annat än ett slags "köpekontrakt", ett slags "lagfart" på den andra parten i äktenskapet. Att föremålet här är ett levande väsen, ändrar ingenting i princip. "Lagfarten" ger legal tillgång till vissa rättigheter över "föremålet" precis som i vilket annat egendomsärende som helst.

Föregående

Nästa