Martinus: Livets Bog, del 4, st 1315

1315. Men om det högsta och heligaste inom den jordmänskliga mentaliteten, den ömsesidiga äktenskapliga kärleken, uppfattas som en "handelsvara" och legaliseras med hjälp av "affärsprincipens" lagar, vilka företeelser inom denna mentalitet är då inte underkastade samma "affärsmässiga" princip? Är inte största delen av jordmänsklighetens "gåvogivande" också ett slags "affärsprincip"? Den andel "gåvor" som ges av absolut osjälviskhet eller kärlek och för vilka man inte väntar sig den minsta lilla gengåva, ja, där man inte blir förnärmad om man inte ens får ett "tack", den är mycket liten. En långt större del utgör de "gåvor" som är kamouflerade "förskottsbetalningar" för ett eller annat som man önskar få, och som man hoppas att med sin "givmildhet" lättare kunna uppnå. Det är inte alltid som en sådan givare genast är medveten om detta motiv för sin "givmildhet". Det är han för övrigt inte heller så särskilt intresserad av att vara. Han vill i regel helst se sig själv som den stora idealisten eller som den "goda", "osjälviska" givaren. Men om han upptäcker att hans "givmildhet" inte fick den verkan som han i hemlighet åsyftade, anmäler sig snart i hans medvetande den besvikelse och förargelse och den därav framkallade indignation mot gåvans mottagare, som avslöjar att "gåvan" i allra högsta grad var självisk och därmed i själva verket bara var en kamouflerad "förskottsbetalning" för något han väntat sig att uppnå för att tillfredsställa ett begär. "Givmildheten" hos "gåvogivaren" var alltså bara en kamouflerad självdyrkan.

Föregående

Nästa