Martinus: Livets Bog, del 4, st 1335

1335. Alla "politiker" är "kommunister" när de kämpar för social osjälviskhet eller för ett upphävande av de ekonomiska klasskillnaderna till förmån för den naturliga klasskillnaden, som enbart kan vara en "andlig skillnad", en skillnad som inte bestäms av om man är rik eller fattig och som inte kan mätas i kontostorlekar. Men det betyder naturligtvis inte att alla som i dag kallar sig "kommunister" är verkliga "kommunister", liksom ju heller inte allt som i dag proklameras som "kommunism" är renodlad "kommunism". Måttstocken för en verklig "kommunist" är själva "Världsåterlösaren", upphovet till den nya begynnande "kommunismen". Och det måste väl erkännas att väsendenas praktiserande av hans "kommunism" eller sätt att vara ännu lämnar mycket övrigt att önska. Så länge individen ännu kan utöva terror och hämndeakter, plundringar, rån och misshandel gentemot de förmögna klasserna, har det ingenting med verklig "kommunism" att göra. Ett sådant väsen är en "falsk profet" inom "kommunismen". Ett väsen som utövar terror och våld mot ett annat väsen enbart därför att detta tillhör den ekonomiska överklassen, avslöjar med sitt handlingssätt en "diktatorisk" inställning. Men "diktatur" är "mental enkelriktning" av väsendena, och "mental enkelriktning" av väsendena är i sin tur detsamma som "mentalt frihetsberövande". Då "mentalt frihetsberövande" åter betyder hejdande av all kulturell utveckling och därigenom är "asocialt", kan en sådan manifestations upphov omöjligt representera "kommunism", som ju är kulminationen av motsatsen till varje slag av "asocial" manifestation. Den rena "kommunismens" fasta och bärande punkt är ju endast att "hellre ge än få". Hur skulle annars frihetens ömsesidiga känsla av samhörighet få styrka och kraft att bli den kultur av kärlek till nästan och "fred på jorden" som med Jesu födelse på julnatten bebådades som ett "välbehag" för människorna? Ett väsen som med våld och makt terroriserar andra väsen därför att dessa tillhör en ekonomisk överklass eller har en "politisk" åskådning som accepterar den ekonomiska överklassen, är ett "intolerant" väsen. Dess "intolerans", dess indignation, hat och förföljelse av oliktänkande väsen, visar att det självt är så föga "kommunistiskt" som det över huvud taget kan vara. Dess vrede och intolerans avslöjar dess ännu starka självdyrkan, för vad är vrede, hat eller intolerans annat än reaktionen inför det av andra väsen upprätthållna hindret eller motståndet mot tillfredsställandet av det egna själviska begäret? Osjälviska begär kan nämligen aldrig någonsin skapa indignation eller vrede. Begär som skapar sådana företeelser kommer alltid att i sin analys ofrånkomligt leda tillbaka till "själviskhet".
Vilket slags "själviskhet" kan då dölja sig bakom detta väsens föregivna "kommunism"? Ja, är det inte begäret efter en högre ekonomisk standard för väsendet självt som är det helt dominerande i sådana väsens medvetande, medan själva "kommunismen" bara är ett "medel" med vilket de tror sig kunna nå detta mål? De blir därför överdrivet nitiska anhängare av "kommunismen", så länge de inte kan finna något annat sätt att höja sina privata ekonomiska villkor. Därför kan "kommunismen" enligt deras mening inte utbredas fort nog. De utlöser vrede mot och förföljelse av allt som kan utgöra hinder på deras förmenta väg till "välståndet" eller "de goda livsvillkoren". Att det inte är själva "kommunismen" eller ett kollektivt uttryck av kärlek till nästan som är dessa väsens verkliga ideal eller mål, blir ett faktum genom den omständigheten, att om de plötsligt och oväntat kommer i besittning av mycket pengar, ärver en förmögenhet eller dylikt, svänger de ögonblickligen över till kapitalismens sida och kommer att hårdnackat bekämpa all verklig "kommunistisk" underminering av deras förmögenhetsförhållanden eller deras äganderätt till arvet. Här måste man komma ihåg att en mycket stor del av dem som i dag är intresserade av "kommunismen" hör till de obemedlades skara, till dem som lever i fattigdom eller under mer eller mindre eländiga och ohälsosamma ekonomiska villkor. Här är ju begäret efter goda ekonomiska villkor synnerligen starkt och dominerande. Det är självklart att detta begär efter goda livsvillkor får tusentals obemedlade väsen att sympatisera med varje företeelse som de menar kan ruinera de förmögna klasserna till förmån för en förbättring av deras egna villkor, en eller annan form av berikning av dem själva. Ja, det finns till och med de som anser att "kommunismen" bokstavligt och ögonblickligen bör ta de rikas förmögenheter med våld och fördela dem lika mellan alla väsen. De förstår inte alls att något sådant inte kan vara "kommunism", utan är ren och skär våldshandling, plundring och överfall, alldeles bortsett från att ett sådant tillvägagångssätt vore helt meningslöst. Redan inom en halvtimme efter fördelningen skulle de durkdrivna och sluga åter ha tillskansat sig värdena från de naiva och mindre sluga, och världen skulle åter vara rik på miljonärer och tiggare. Allteftersom ett "kommunistiskt" samhälle är baserat på sådana metoder, kommer det alltså att med åren tvingas tillbaka till många av de "kapitalistiska" tillstånden och klasskillnaderna. De "kapitalistiska" begären och tendenserna är således ännu alltför starka eller dominerande hos ett sådant "kommunistiskt" samhälles individer. De är ännu långt ifrån färdiga med "lusten att äga", begäret efter "förmögenhet". Den ekonomiska klasskillnaden är fortfarande något av ett ideal för dessa väsen. I motsatt fall skulle ju en sådan återgång till "kapitalistiska" företeelser i ett "kommunistiskt samhälle" vara en omöjlighet, bortsett från att den också vore helt meningslös.

Föregående

Nästa