Martinus: Livets Bog, del 4, st 1340

1340. Och vi har ju också sett dessa hedniska mentala dyningar med stor kraft skölja in över 1900-talets stränder, för att där ännu en gång i sitt famntag kväva allt självständigt andligt liv och all högre intellektuell kultur och utsläcka de ljusa världsimpulsernas kosmiska strålar. En stormflod av blod, tårar, lemlästning, död och undergång drog fram över jorden. Troner vacklade, riken gick under. Kulturen och civilisationen blev till kilometervida områden av massgravar, ruinhögar och likbunkrar. Den mentala himlen förmörkades och människorna ropade genom natten upp mot den evige Fadern: "Var är du?" Och se, då brast den hundratusenåriga hedniska världsimpulsens sista giftiga strålar. "Domens dag" var till ända. "Fåren" hade skilts från "getterna". "Djuret" i människan gick mot "döden", men "människan" i djuret gick mot "uppståndelsen". Över jordens stränder började nu det eviga ljuset att stråla i sin överjordiska glans. De mörka kontinenterna och haven, det förflutnas blodiga valplatser, krigets massgravar och ruinhögar börjar få en himmelsk patina. I ett fredens och kärlekens strålande solsken ska jordmänsklighetens jubel och glädje komma att blanda sig med "de himmelska härskarornas" julsång: "Ära i höjden åt Gud, fred på jorden och i människorna ett välbehag!"

Föregående

Nästa