Martinus: Livets Bog, del 4, st 1544

1544. "Dödszonen" är spiralkretsloppets andra steg eller "djurriket". Den jordiska människan representerar alltså denna vändpunkt. Med sina starka egoistiska böjelser, som helt gudlöst låter henne armbåga sig fram på medväsendenas bekostnad, och med de åtföljande olyckliga öden som hon liv efter liv måste uppleva, utgör hon den olyckliga eller "förlorade" gudasonen. Och med sina motsatta böjelser, såsom samvetskval över sitt egoistiska, kärlekslösa och dräpande väsen och sitt därigenom skapade intresse för en fullkomligare och bättre tillvaro, ett kärleksfullare förhållande till sin omgivning samt en begynnande förståelse av att det måste finnas en försyn, en gudom, är den jordiska människan "den förlorade sonen" som börjar längta efter sin himmelske Fader och sitt himmelska hem: "paradiset" eller "himmelriket". Den jordiska människan är en gudason som av Fadern genom kristusprincipen (ormen eller världsåterlösaren) fördes bort från ljuset, bort från evigheten och ned i timligheten och mörkret till upplevelsen av "dödens" sfärer, till upplevelsen av att vara "ett med det dödliga", "ett med det timliga", "ett med det ofullkomliga", för att därigenom bli fullkomnad, bli Faderns egen avbild. Ty en gudason som inte känner till ofullkomligheten, inte känner till okunnigheten, "den kosmiska döden" eller den totala frånvaron av "kosmiskt medvetande", är ju ett väsen som inte har möjlighet att göra något orätt. Men ett väsen som inte har denna möjlighet, har ju ingen vilja. Och en gudason utan vilja är ett väsen som i själva verket bara är en blind automat, en maskin. Ett sådant väsen kan inte uttrycka sin "Faders avbild". En gudom är inte ett väsen som saknar vilja. En gudom är just en kulminerande vilja. Men för att få en sådan vilja måste gudasonen lära sig att skilja mellan "gott" och "ont", vilket är detsamma som att iaktta kärlekslagen respektive att överträda den.

Symbol nr 12

Livet och döden

Föregående

Nästa